För det är elementarpartiklar och solen som skall brinna ut som en tändsticka i ett mörkt rum. på natten drömmer jag att jag drömmer och jag slår upp ögonen med ett tyst skrik. "meta!"
Vi trängs i sängen och mot nätterna går mina tankar mot döden och den förlust som bara kommer närmre. utanför fönstren rider kung bore ut alla stormar, ty han låter sig inte drivas på någon port. jag tappar räkningen på dagarna och deras namn och det här med en början och ett slut har alltid varit något som skrämmer mig. jordens undergång, ordens slut. sångerna i mitt huvud kommer liksom inte ut utan att snöra sig kring min tunga som alger i det där grumliga vattnet vid barndomens badplatser. stammande, som gröt i munnen.
Jag såg en film häromdagen och erinrade känslan av snögrottor, den kalla doften, det isblå vakuumet. som att världen aldrig riktigt nådde varken in eller ut; som att allt liksom stannade under huden, någonstans mellan barnets händer och det kommande bröstkorgskungadömet. och universum går ständigt mot sitt slut. de säger att solen skall brinna ut. ett före men aldrig ett efter.