Kanske är det precis i slutet av just det här året och kanske spelar jag jonathan richman i ett nästan nedsläckt gårdshus där den enda ljuskällan är själva världen och och mormorslampan som aldrig var min mormors och så de där nyinköpta värmeljusen och kanske tänker jag samma tanke som jag tänkte just natten innan.
att så många människors liv just gick i spillror, att hela deras värld rasade sönder sådär i samma sekund som någon tog sitt sista andetag.
En egoistisk tanke i mörkret, men så just det där. med alla dessa människor vars värld just har rämnat, medan min lyser svagt från hörnet på hyllan. sådär som att taket just rasade in och lämnade väg för allt smältvatten som finns. och så det där med min värld som rämnade den där dagen den 23 mars 2010. min värld som rämnade just då, där i det blekskrikande ljuset på fjärde våningen. den världen kom rasande in i bottenvåningen i mitt gårdshus när jag inatt läste att deras värld hade rämnat. självklart hade jag inte glömt det (de bara fötterna mot ett kallt golv som om det var det enda som kändes). självklart hade jag inte glömt bort att tänka på det varje dag. men det blev bara så tydligt. en erbarmlig repris, trots att ingen och ingenting någonsin kan jämföras. trots att ingen går igen går allt igen.
Och jag tror att du var en fin människa. en sådan där vackervän. världen hade nog rämnat även om du inte var det. för världen rämnar alltid. det är så den gör sig påmind. det är när världen rämnar som vi faktiskt märker att den finns. det är så lätt att glömma annars.
men världen rämnar alltid. förr eller senare blir vi påminda om livet. om att världen inte bara kan utan kommer att rämna. obarmhärtigt, kallt och oberäknat noggrant i varje hetsig uträkning.
men världen rämnar alltid. förr eller senare blir vi påminda om livet. om att världen inte bara kan utan kommer att rämna. obarmhärtigt, kallt och oberäknat noggrant i varje hetsig uträkning.
