Om tidlöshetens laglösa bundenhet.

Jag minns när jag på Moderna Museet en kulen dag för flera år sedan, erinrar mig att det var i anslutningen av filmvisningen av Chaplins Moderna tider (1936), stötte på Viking Eggelings Diagonalsymfonin från 1920. det slog mig just att jag då tyckte att den var uråldrig, lite som det äldsta som skett i modern tid. som att det var ljusår ifrån tiden och den vita kuben till rum där jag just då stod. och när jag nu läser om den känns 1920 plötsligt så väldigt mycket närmre. som att både tiden och avstånden har krympt. som att åldern och visheten (?) förminskat världen och historien och att det inte längre finns några hisnande djup. inget då före nu trots att nu aldrig kunnat finnas utan då. Lite som såhär*:

Annars. tvättar sönder händerna. de där fixa idéerna igen.

*©Stenmark