Om regnet. om stormen.

Jag borde ha förstått obalansen i kroppen den där måndagen då jag klev av vid stationen där arbetet ligger och tårarna liksom sådär endast hölls kvar av ytspänningen i samma ögonblick som crescendot i "severus and stone" skapade en översvämning i öronen. turligt nog, för att undvika någon scen, lyckades jag hålla dem i dragläge, sådär som att ögonen endast och bara tårats av en vind och ingenting annat.

Dagen efter, febervärk i nacken och tjocktjock hals.

Natten till idag, jag liksom sådär hostade mig till sömns efter timmar av kuddtravande men försökte ligga stillstill för att inte hålla båda delarna av familjen i sömnlöshetens hand. jag vaknade upp med en känsla av att allt börjar om, att allt sådär börjar på nytt.

Och på långalånga vägen mot de stora blå, det stora ispalatset kommer "severus and stone" och rämnar alla barriärer igen. turligt nog, för att undvika en scen, skattade jag mig lycklig då det var regnstorm där på vägen bredvid fältet. och mina nya svarta kängor trummade takten medan jag drog ner paraplyet över huvudet, över ögonen. och medan jag köper min latte på pressbyrån utan att ta av mig vantarna tänker jag att fan, den där ben cooper. vilken jävla karl.

From here on out, I'll wear this face for both of us.