Om de vackraste sångerna

Och det var väl ungefär klockan 13:15 den där lördagen i oktober, som bröstkorgen åter öppnade upp sig som en gotisk katedral där hjärtat klämtade som en alldeles för maniskt svängande kyrklocka. det är något alldeles särskilt det där, att plötsligt fysiskt befinna sig inför ett makabert konstverk som skapades för nästan hundra år sedan. eller i det här fallet, bortåt sextio konstverk. av nils dardel. herrejestanes. jag försökte förklara det häromveckan, med att ett konstnärskap kan vara som det där bästa bandet man någonsin hört, där enskilda konstverk kan vara som en av de bästa låtarna man någonsin hört. de där låtarna som liksom öppnar upp blodådrorna och gör att blodet plötsligt forsar fram fritt snarare än sakta pressas ut i länderna som en trögflytande sörja. den där låten som man kan lyssna på om och om igen och varje gång hitta nya nyanseringar, något nytt ackord på precis rätt ställe, en baktakt man aldrig hört förut som öppnar upp för nya känslor, nya tolkningar och nya sätt att se - precis så, precis som dem där världens bästa låtarna, där varje ackordskiftning är ett nytt penseldrag. jag fick en ny favoritlåt i lördags, när jag för första gången stod framför den drunknade flickan II (gouache 1919) som jag aldrig någonsin tidigare sett i verkligaste livet utan bara i dåliga svartvita reproduktioner. jag har alltid tilltalats av motivet, men aldrig någonsin sett penseldragen. de där gröna partierna i dandyns ansikte, och i ett av flickgestalternas. det är något schieleanskt över det sättet att behandla koloriten. något sjukligt, ångestdrabbat. det fullständigt sköljde över mig. linjeföringen i blicken. 

Jag hade hjärtklappning hela första kvarten och jag har inte hämtat mig än. när jag har gjort det ämnar jag försöka skriva något mer konkret kring själva utställningen men jag vet inte vad det blir av det eller var jag gömmer det. 

Och det var något alldeles särskilt med det där skymningsljuset som krackelerade hela atmosfären medan svarta skogssilhuetter passerade utanför tågfönstret den där kvällen i oktober då vi reste mot västkusten där det alltid regnar. något alldeles särskilt med tjärnskymtarna och höstsonetterna. tågbyte i göteborg och vindlande spår. i halmstad föll regnet från det att vi kom till det att vi åkte hem och den planerade bussfärden till konstmuseet byttes ut mot en resa i en taxi som faktiskt var en buss. och den planerade bussfärden in mot centrum igen, när jag tagit flera varv i utställningssalen, ramlat psykiskt över min egna fötter, bytt några snabba ord med intendenten och led av separationsångest byttes även den ut mot en taxi som faktiskt var en buss (vi tror inte att det finns vanliga taxibilar i halmstad) då vi efter femtio meter hade dyngsura ben och ett paraply som vek sig för vinden.

Det skulle sedan visa sig att vi såg mer av flygplatsområdet än själva halmstad men vi kastade ett öga på norre port mellan ölen, blev eskorterade av en kebabätande pojke till någon bar, klagade på illaluktande öl som blev utbytt (2 gånger) och insåg att utelivet i halmstad inte är något att hänga i granen men det spelade absolut ingen som helst roll för hjärtat var stort som en luftballong där i sviterna av de där fantastiska låtarna som rymdes inom de vita väggarna några kilometer från regionbussterminalen.