Om att dina tankar alltid legat nära mina.

Kanske var det fråga om någon slags katharsis, tänker jag där jag går med mina vita sneakers i snön, på väg till affären för att köpa kakao. någon slags katharsis, en ursäkt till överjaget. någonstans inom mig har jag alltid vetat att jag har sparat en provisorisk hängbro för att kunna kasta ut - dock inte helt utan möda - för att kunna ta en avstickare till längtanslandet som jag sedan länge hävdat att jag vänt ryggen. och där i kyrkan skrek han min hud knottrig när han inledde med the big picture och avslutade med waste of paint och liksom en hel värld ett helt liv där emellan och det är alltid samma smak, samma känsla över huden, som där och då, när jag liksom levde samma liv som texterna och blickade ner på gården från tredje våningen i kollektivet. en form av katharsis i att möta gamla förälskelser, om så tonsatta, fasta eller i vattenlöslig form. en form av katharsis när jag skyndade över den där provisoriska hängbron, över till längtansland. det såg ut precis så som jag minns det. känslan sitter kvar någonstans mellan renskrubbad hud och årsringarna i blodet.