Veckan som gått har varit märklig. besynnerlig, besvärlig, brandrisk på taken. måndag morgon och jag springer oförhappandes in i någon jag delar minnen med. rusningstrafik, folkstockning och helt förvånande. det var år sedan vi sågs, vi bor inte ens i samma stad. mötet är kort, en kram, några ord. båda lika bestörta. men det var fint, ändå. och jag kände mig lite varm inombords och hoppas att han är lyckligare nu än då, då vi drog ner varandra under ytan efter varje nytt andetag. jag är lyckligare nu, även om lycka i sig är ett svårdefinierat begrepp.
Men mina demoner. de ringer på redan tisdag morgon. på tal om. sedan dess har jag befunnit mig i purgatorium. jag har en imponerande egenskap av att kunna måla fan på väggen; en stor fresk från golv till tak. de två olika, de som aldrig viskar när det gäller att skrika högst, har varit mina ständiga följeslagare medan den eviga vintern knackat på fönstret och bett om att få komma in. stundtals har det tagit luften ur mina lungor. men tårar hjälper ingen och jag har en enastående förmåga att frysa bröstben till is (men det är givetvis en storslagen lögn). jag drar inte längre igen persiennerna när jag skall sova.
Men så idag. ett kort samtal som jag fruktat och väntat, gör plötsligt att den där gummisnodden kring kroppspulsådern slutar att spänna. kastas i papperskorgen som jag själv trodde att jag skulle hamna i; bland fruktavlagringar, post it-lappar och utspottat snus. någon minut bara, sedan är luften fylld av syre och inte bara kväve. paranoikern fick packa sin väska, "dörren ligger där". pekar med hela handen, vänder ryggen till.
Som att leendes slå sig själv på kinden och lämna efter ett rött märke, som en skamfylld påminnelse.