Om väntan.

Det är som att det finns två olika inuti. insnörda i blod, kött och benrester. den ena, den rationella, förnuftets röst. den som talar lugnt och sakligt. går på genomtänkta, resonliga argument. den jag tycker om. den andra, den hysteriska, hypokondriska, hyperventilerande. talar osammanhängande, andlöst. den går sannerligen på känsla; söndertänkta tankar, irrsken. den jag skyr som pesten. de är alldeles säkert aldrig överens. en ständig kamp, när något är på tapeten. som nu. de är som två utsvultna kråkor som fäktas över en ur jorden uppkrupen mask; en stackare utan möjlighet till flykt. äta eller ätas, vinn eller försvinn. det sistnämnda, inte alls sant. ingen av dem försvinner. om någon för en stund inte syns eller känns, är det inte för att den försvunnit, å nej. denne ligger bara i träda. stundtals ovanligt tyst. stundtals, som nu, gapar de i munnen på varandra.

Konspirationsteorier, veta bäst och mest. jag själv, förblir tyst. bidar min tid med skygglappade ögon.

Ingenstans, klokt.