Jag ligger tyst och lyssnar på huset. grannars röster, några hammarslag. konversation, dörrar som öppnas och stängs. ljuden utifrån. lastbilar, vägbyggen. ett ständigt långt osammanhängande ljud som kapslas in på mina trettiotvå, likt ett vakuum. jag befinner mig i limbo; har dragit täcket över huvud och dator, stängt av ljudet på tv:n. jag gör ofta det. stänger av ljudet. autism.
Kanske släpar jag fötterna efter mig på ett iskallt golv, tänker varm choklad som distraktion. mina raggsockor har det gått hål i. utnötta utan att ha nötts på. själviskt, själiskt. jag bara väntar på något jag inte vill vänta på. en objuden gäst som man själv ställt dörren på vid gavel för. alltid denna självskada. jag skyller på andra, till höger och vänster. stänger alla dörrar, tar bort alla ljud. drar täcket över huvudet och lyssnar genom pappersväggar.
Det är märkligt ändå, så nära man lever inpå folk man inte vet mer om än hur de låter när de höjer rösten. vad de lyssnar på när de drar upp volymen på stereon. hur deras sängar gnisslar och hur de låter när de kommer. ett lyhört fragment som i tanken skapar hela bilder av deras personer. hermeneutik. ibland får jag för mig att undra vad de hör från mig. från lägenheten på fjärde våningen, längst bort till vänster om hissarna. om du har dem i ryggen.
Som 1984 utan ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar