Om dagen.

Dan.

ypperlig.

det är så mycket som du behövs för. som att jag har så mycket som vi kan ta sådär tillsammans, men aldrig ensamma. som den där jargongen jag råkade läsa i min egen ypperligt fåniga text. sådär, som sida vid sida bara skilda av ett gammalt soffbord,en nygammal tanke.

vår gamla jargong äter mig.

jag älskar dig, kom tillbaka? jag vet att vi båda citerade petshop när du sa: "du säger bara att du älskar mig när du är full!!!". och jag, "ja".

det där tomrummet i bröstvärnet, just där revbenen möter varandra.

loo. kom tillbaka. hur mycket jag än ställer in klockan på toaletten. inget  förändrar tiden som gick ifrån. dig. mig. oss. jag tänker dig dagligen som en jävla käftsmäll.

och jag vet, att om du sa att klockans tickande var helt i vår ordning, skulle jag dyrka slagen

Om hjärtats arkitektur.

Det var en märkvärdigt sällsam känsla av hemma när jag steg av tåget på sundbybergs plattform och tog kliven ut på landsvägen där nya gatlyktor skriker om uppmärksamhet och stängsel ramar in det nya i det gamla. en sällsam känsla av märkvärdighet medan jag gick längs vägen för att hämta nycklar för att säga upp den sista kontraktsmässiga bundenheten till min barndoms lilla stad. jag antar att det är sant som jag har sagt mig, att någonstans i växtvärken pressades delar av mitt hjärta ur kroppen och sipprade ner mellan gatstenarna som en efter en bryts upp för nya järnvägsspår. sögs ner i jorden och själva magman under koordinaterna som utgör själva grunden för mitt vara. växtverkan.

Det har blivit november sedan länge och jag känner mig stundtals sällsamt gammal men märkvärdigt ung. som att det fortfarande finns dörrar i min bröstkorg som jag inte vet hur jag skall öppna eller vem som har nyckeln. så länge det är så kan inget vara förlorat.