Det var en märkvärdigt sällsam känsla av hemma när jag steg av tåget på sundbybergs plattform och tog kliven ut på landsvägen där nya gatlyktor skriker om uppmärksamhet och stängsel ramar in det nya i det gamla. en sällsam känsla av märkvärdighet medan jag gick längs vägen för att hämta nycklar för att säga upp den sista kontraktsmässiga bundenheten till min barndoms lilla stad. jag antar att det är sant som jag har sagt mig, att någonstans i växtvärken pressades delar av mitt hjärta ur kroppen och sipprade ner mellan gatstenarna som en efter en bryts upp för nya järnvägsspår. sögs ner i jorden och själva magman under koordinaterna som utgör själva grunden för mitt vara. växtverkan.
Det har blivit november sedan länge och jag känner mig stundtals sällsamt gammal men märkvärdigt ung. som att det fortfarande finns dörrar i min bröstkorg som jag inte vet hur jag skall öppna eller vem som har nyckeln. så länge det är så kan inget vara förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar