Om atreyu.

Idag är det två år sedan du dog. texten nedan skrev jag för månader sedan, men jag publicerade den aldrig. men idag är det två år på dagen, sedan jag fick det där samtalet. det där samtalet som gjorde att ljuset på torpet blev alldeles kritvitt och golvet liksom inte längre fanns. så jag publicerar texten nu, ändå. för du fattas mig:

Det är som att jag nu för tiden så sällan exponeras för den där byggnaden. 

tidigare stod den som utan undantag på min väg hem. tornade upp sig där till vänster om bussfönstret. karolinska sjukhuset.

Men stundtals händer det, som nu, när jag tog bussen vars väg leder förbi just där. som att jag aldrig tänkte på det annars, som att det där teglet på något sätt behövde konstituera minnet av henne. den där roströda fasaden som reser sig mot och över himlen som en mörk skugga. som själva berget i vilket katlagrottan ligger. 

Jag vet att det inte var där hon dog. jag vet att det inte var det sista hon såg. men varje gång jag åker förbi det där kommer tankarna åter. de som jag bär varje dag, men som manifesteras något förskräckligt just vid det där mörkröda teglet. likt ett spöke som manifesteras i ett rum när mörkerkamerorna är på. 

bevisföring. 

det var inte där hon dog, det vet jag.

Jag hälsade på henne på platsen där hon dog. jag kan inte åka förbi fridhemsplan utan att skrika tyst. jag behöver inga antropomorfiska tegelväggar för att påminnas, men.

det var där de sa det. det var där de sa: 

det finns inget vi kan göra för dig. det finns inget vi kan göra.

det. finns. inget. vi. kan. göra.

Jag kan aldrig ens föreställa mig hur orden lät i hennes öron trots att jag har hört dem dagligen sedan dess. trots att jag alltid hatat mig själv för att jag var som dem. jag var en av dem som inget. kunde. göra.

Jag kommer alltid att vara en av dem.

Den smutsiga Cancern. som nu iklär sig skepnaden av en röd tegelhimmel under vitvit avgasfärgad snö. som gunde svan-väder när man är ljuskänslig. Cancern, som manifesterar sig som en chimär, högst verklig, i blodrött tegel. som de där från andra sidan. de som dött. de som hon i tonår övertygade mig har tillgång till speglarna efter midnatt. Jag har inte kunnat gå in i ett mörkt rum med en spegel efter den kvällen då hon sa det, vi var blott sjutton, vi satt i svarta kläder och för mycket kajal på hennes säng. Än idag rusar jag varje natt förbi hallspegeln när jag måste gå på toaletten. 

Jag vet att hon inte dog där. jag var och hälsade på henne där hon dog. jag såg henne som hon aldrig sett ut förut i den säng i vilken hon slutade vara. det var inte där. men ändå. 

Jag tror att någon har sagt att man odlar ett extra lager hud när någon man älskar försvinner. som att man blir lite mer gjord av sten när någon man älskar dör. man hårdnar, blir mer tålig,

lite mer av en bergart. granit, gnejs.

Jag tror inte att det är sant. en del av ens hud kanske hårdnar. kanske liknar den sten i vissa avseenden. man kanske blir hårdare utanpå. men inuti.

Inuti är det som en sörja. inuti kommer man alltid känna sig som atreyu i den oändliga historien. som att en del av ens hjärta alltid kommer att vara den där hästen som sjunker i gyttjan och liksom aldrig går att dra upp. hur mycket man än försöker, trots att man aldrig slutar, går den aldrig att dra upp. den bara sjunker ner i leran, medan tömmarna dras åt. någonstans går man vidare, någonstans accepterar man det faktum att det inte går. någonstans släpper man taget, blickar framåt. tänker att det hela kommer att fortsätta, att man måste och skall fortsätta. för så är livet; man fortsätter. men någonstans, någonstans i hjärteroten, står ens egen atreyu och sliter och drar, i de där tömmarna som bara sjunker ner i leran. dag efter dag. utan att ge upp. utan att acceptera. utan att blicka framåt. varje dag.

du kommer alltid att vara min häst i den oändliga historien.

jag behöver ingen blodröd tegelbyggnad för att påminnas om det.