Om pusselkonst.

Våren viskar i takt med blåsten medan låter som miljarder låter som musik i vindpinade öron. och den där glädjen och lite den där stoltheten över mig själv för att jag igår åkte iväg ensam för att bokstavligen gå på lokal för att se på målningar av världens bästa f som jag inte träffat på två och ett halvt år (sic!). vissa människor, ja, vissa människor. vissa människor har man ett sådant där alldeles särskilt band till; en tråd som löper mellan själar, över brosk och ben. den rår inte ens åren på med sina strypsnaror och det känns som att en liten del av mitt bröstben där stormen river, blev vindstilla någonstans på kungsholmen en kväll i början av mars. kanske är det just vad som krävs. att samla alla pusselbitar åter och hitta nya bitar som passar i hålrummen efter de som försvann eller aldrig riktigt fanns.