Ur loggboken 27 april anno 2012: (bredvid flera streck, räknas dagar?) jag är inte lånsynt, men jag är ackumulerande. en möjlig dödsfälla(?).

Om avsändare.

"Mannen i artikeln är inte hypokondriker. Han är en bedragare. Det är en ofantlig skillnad och de två orden förtjänas inte att bli synonyma i något som helst sammanhang."

Precis så står det att läsa i ett mail jag postade till aftonbladet med språkets och begreppsvärldens vrede som avsändare. året var 2008 och jag förargade mig något enormt över en artikel där man beskrev hur en man, i artikeln kallad hypokondriker, iscensatt sjukdomar för att "komma över fri mat och logi". jag minns väl hur jag gick i taket och skrev ett argt brev till chefsredaktören. det är något jag sällan gör.

Att detta brev (som givetvis var mycket längre än meningen ovan och givetvis innehöll en ytterst välmenande förklaring för aftonbladet vad det de facto innebär att vara hypokondriker i ordets och sjukdomens rätta bemärkelse), åter ser dagens ljus beror på att jag av en händelse råkade gå igenom "skickat"-mappen där ett konglomerat av gamla minnen låg och väntade i bakhåll. man är liksom aldrig beredd på sådant. det ögat inte ser kan lätt misstänkas inte finns. som att man i vissa avseenden resonerar lite som ett knyttligt barn. men där låg det alltså, en gammal bortglömd minnesbank, nu redo att springa runt och slå på kastruller med en slev. meningar som utbytts, ord tagna ur luften och utsända i rymden i alla möjliga och omöjliga sammanhang. gamla spöken som åter ställde källardörren på glänt, ömsom smekande ömsom rivande.

Men mest av allt. insikten att man förändras på bara några få år. vissa av rapporterna kände jag inte ens igen som mina egna. som att det var någon annans ord jag läste, trots att jag själv stod som avsändare. 

Kontenta: jag var kort och koncis när det förr behövdes. nu är jag svamlande, raljerande och alldeles onödig. ändå skäms jag lite för hur jag kunde uttrycka mig då. när nu är så mycket bättre. det är lite som att läsa gamla hemtentor och uppsatser; att man i retrospektion tycker att allt är korkat, trivialt och idiotiskt formulerat.

Men orden till aftonbladet kommer jag aldrig skämmas för. jag hade inte kunnat formulera mig på annat sätt idag och kanske är det just där som kärnan ligger. i frågor som verkligen rör ens innersta benmärg, där psyke och soma möts. då är man densamma.

hur många andra man än varit på vägen. kanske är man någonstans alltid fler.

Om kubiserande fotspår.

                                                     Karl Baedeker Mittel- und Norddeutschland — Handbuch für Reisende, Leipzig 1885


Så en dag i ambivalenta april bokar vi flyg till berlin. det lyfter från arlanda någon gång i maj och jag vet ingenting om berlin. egentligen. jag har inga känslomässiga rytmer i blodet beträffande berlin. möjligen, skulle man kunna trycka på det här med att GAN valde berlin framför paris i sina golden days. på så sätt var han pionjär; han valde de industriella stadslandskapen framför att smutta absint i en gränd i montparnasse. lite som att om GAN hade varit musik, hade han varit EBM. men det är ett helt annat spår; en helt annan avhandling. ändock, det enda spår jag egentligen har att gå på i berlin. bortsett från det här med krigen.

Hur som helst landar planet på en flygplats i berlin, om lite drygt en månad, när våren inte på några villkor borde ha gått med på att låta sig väntas på. fördelen med att fara spårlöst, är att det samtidigt blir väldigt kravlöst. lite som att bara flyta med, att till skillnad från våren, låta sig väntas på. jag kommer inte behöva valla någon ohängd karl uppför branta backar i montmartre* för att av rent känslomässiga skäl ställa mig och begapa något gammalt bostadshus i motljus. men det skall finnas ett gammalt ödelagt tivoli på plats, så har det sagts mig. jag har snillrikt luskat ut både namn och bild på detta och det kittlar lite som en fjäder på nosen. gamla ödelagda tivolin, det måste vara som en dröm. både för mig och för EOS 400D som längtat efter något att kapsla in bortanför söders höjder. något med ödelagda tivolin viskar lite som patrik wolf och med vittring av vargen har jag ett känslomässigt spår att följa. det fina med ödelagda tivolin måste vara det där vemodiga. som utemöblerna som glömdes på tomten efter sommaren och rostade sönder, eller skrattet som fastnade i halsen. som att minnas hur det låter när man ler, men glömt hur man gör. som good old nightmare fuel.

                                               
*för övrigt mycket mycket märkligt att n°108 inte står med som "notable address", men det är också en helt annan avhandling.