"Mannen i artikeln är inte hypokondriker. Han är en bedragare. Det är en ofantlig skillnad och de två orden förtjänas inte att bli synonyma i något som helst sammanhang."
Precis så står det att läsa i ett mail jag postade till aftonbladet med språkets och begreppsvärldens vrede som avsändare. året var 2008 och jag förargade mig något enormt över en artikel där man beskrev hur en man, i artikeln kallad hypokondriker, iscensatt sjukdomar för att "komma över fri mat och logi". jag minns väl hur jag gick i taket och skrev ett argt brev till chefsredaktören. det är något jag sällan gör.
Att detta brev (som givetvis var mycket längre än meningen ovan och givetvis innehöll en ytterst välmenande förklaring för aftonbladet vad det de facto innebär att vara hypokondriker i ordets och sjukdomens rätta bemärkelse), åter ser dagens ljus beror på att jag av en händelse råkade gå igenom "skickat"-mappen där ett konglomerat av gamla minnen låg och väntade i bakhåll. man är liksom aldrig beredd på sådant. det ögat inte ser kan lätt misstänkas inte finns. som att man i vissa avseenden resonerar lite som ett knyttligt barn. men där låg det alltså, en gammal bortglömd minnesbank, nu redo att springa runt och slå på kastruller med en slev. meningar som utbytts, ord tagna ur luften och utsända i rymden i alla möjliga och omöjliga sammanhang. gamla spöken som åter ställde källardörren på glänt, ömsom smekande ömsom rivande.
Men mest av allt. insikten att man förändras på bara några få år. vissa av rapporterna kände jag inte ens igen som mina egna. som att det var någon annans ord jag läste, trots att jag själv stod som avsändare.
Kontenta: jag var kort och koncis när det förr behövdes. nu är jag svamlande, raljerande och alldeles onödig. ändå skäms jag lite för hur jag kunde uttrycka mig då. när nu är så mycket bättre. det är lite som att läsa gamla hemtentor och uppsatser; att man i retrospektion tycker att allt är korkat, trivialt och idiotiskt formulerat.
Men orden till aftonbladet kommer jag aldrig skämmas för. jag hade inte kunnat formulera mig på annat sätt idag och kanske är det just där som kärnan ligger. i frågor som verkligen rör ens innersta benmärg, där psyke och soma möts. då är man densamma.
hur många andra man än varit på vägen. kanske är man någonstans alltid fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar