Om att varje människa är en ö

Äsch då! den censurerade verkligheten har ju inte gått helt bet än, så låtom den fortsätta. jag försöker tonsätta den med ny musik men jag hittar alltid tillbaka till mina darlings som jag aldrig förmår att döda. den hopdiktade verkligheten, den där iscensättningen av scenen. tystnad, tagning, galerie demone (som jag aldrig och alltid har saknat dig)!

Jag sitter i mörkret den där första gången av historiskt många gånger och jag undrar om jag är mest rädd för att jag saknar de där riktiga samtalen eller om jag är mer rädd för att de aldrig liksom fanns. att allt är en chimär, sensuellt och noggrant uppbyggd av den diktatoriska låtsasvärlden som jag ser mindre och mindre av vare gång den gör sig hiskeligt påmind. om jag är mer rädd att inte ha kvar något som en gång fanns, eller är mer rädd för att det aldrig funnits.

Jag brukar låtsas att jag står rakryggad igenom allt, att jag är en sådan som klarar mig. den där egenskapen av att vara en sådan som är så lätt att förorätta, att göra till intet, gav jag för länge sedan bort till en av mina fiktiva karaktärer. jag vet att han förvaltar den väl, men han är dålig på att hålla den för sig själv. en gåva är något man tar emot, även om det motsatta förstås kan fungera men det är aldrig någon spegel med i spelet, det var liksom aldrig tanken.

så oförskämt.

Så jag klickar på "play" för att se olle ljungström i nyhetsmorgon som gick här i morse då jag istället lyckades se klart en film som jag somnade ifrån häromdagen. jag klickar på "play" och åter känns det som att det är en trygghetsö som tar fart därifrån soffan där jag sitter i min ensamhet med ett glas rödvin i handen och öl i kylen och luvan dragen över öronen och det är en sorts trygghetsö som sätter fart mot det ensamma öppna havet när olle får göra sig hörd.

   jag tycker inte synd om mig själv...  jo jag tycker synd om mig själv som..,  
   men ... inte i bemärkelsen att jag tycker att det finns någon som skall 
   bestraffas eller att livet hade kunnat... men jag tycker synd om mig själv  
   för att jag har det här... ett sår kanske, man kan kalla det för, och att det 
   aldrig går att lösa.