& jag glömde aldrig orden. kanske lyckades de bara inte rinna ut genom fingrarna. när hösten obönhörligen är här och vi överlever stormen som passerade obemärkt någonstans under våra fötter till tonerna av regnet som slog mot bottenvåningens fönster. och lou reed är död, han där som ackompanjerade dagarna då jag någonstans i någon mån blev mig själv till bilderna på televisionen. satellite of love och glitter runt ögonen. shiny boots of leather trippandes på ett dansgolv av fimpar och aska och vännerna för livet som inte fick leva.
det är någonting med tiden.
veckor och månader. någon norr, avtryck som stockade sig i halsen och han där rakt framför, bredvid, bakom, medan mina fingrar ritar stjärnbilder mellan födelsemärkena på hans rygg. jag har svårt att nå ut till flera på en gång. jag får inte fokus med för många berättelser.
vi åker ut till ekerö en motljusdag i oktober. plockar bort höstlöven från flickornas epitafium och jag tänker att precis där under mina fötter, precis där under jord och rötter vilar han. min tygghetshamn. det finns något alarmerande stort i det lilla. på hans gravsten finns inga datum återgivna, inga årtal. den appellerande tidlösheten. en väntansväv tills snön kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar