När juni talar om uppbrott vill jag höja en skål till skyarna där regnmolnen just börjat luckras upp, slå upp alla fönster och dörrar på kontoret och spela radiola så högt att rutorna skallrar för gustaf kjellvander har gått ur tiden. gustaf kjellvander har gått ur tiden, alldeles för tidigt och alldeles för sorgligt; honom jag alltid hållit för att ha sveriges bästa röst skulle visst även han gå och dö. men jag tackar för ovan nämnda skiva som jag fick köpa av honom för en drink på debaser och jag tackar honom för alla andra skivor som finns i min samling och i min mp3 och framförallt tackar jag för alla sånger som genom åren gjort att trötta ben orkat gå lite längre.
Och den stora ormen som nyligen låg påkörd vid sidan av vägen vid stora skuggan är nu inget mer än ett skal, inälvorna är sedan länge återtagna till jorden. kvar är bara ett avtryck i gräset där jag promenerade förbi med dolophine smile i öronen och den där konstiga känslan i bröstbenet då något fint gått förlorat.
Om diagnostik och dans.
Och den andra natten av två gick näringsbristen och nervositeten inpå bara ryggmärgen, sög musten ur redan blottade muskler. väntansviskade illavarslande mot huden. sällan har jag frusit så som jag gjorde där i sängen, under täcket med kläderna på i fatala försök att krypa in under hans varma skinn som jag ständigt nekades tillträde till då man inte gärna vill ha någon som springer upp och ner ur sängen per sekund och minut inpå det där skinnet.
En taxifärd om tvåhundra senare föregår jag mig själv i rollen som världens räddaste flicka och jag gråter under den där fasansfulla läkarundersökningen som fick mig att känna mig satan så utlämnad, liten och rädd. en sköterska som trycker in en nål med lugnande i ett nu stickvant armveck medan läkaren bokstavligen trycker på. jag tittade inte på skärmen annat än av ren olyckshändelse. men jag gick igenom det, tamigtusan, och allt såg bra ut. uteslutningsmetodens sista resa och nu sitter jag här med en bättre diagnos än vad jag hade befarat. en bättre diagnos och en ömhet som inte är av den här världen. men då får man glass och latte som trots sin ljuvhet känns mer som en chock för en nyss fastad mage.
På hemvägen skriver jag till solan att jag fått livet åter (igen), för visst känns det så (igen) och det tunga ljuset utanför fönsterna på gårdshuset viskar om ett annalkande regn. och eftersom jag fått livet åter (igen) behöver vi inte avboka de där båtbiljetterna som vi bokade igår, jag och min kärlek. båtbiljetterna till fina ön med fina konstnärsvillan och fina folket. midsommar på gotland, precis som jag har hoppats på. det var fint när det bjöds upp till dans. som att jag aldrig får nog av att komma iväg.
Men för stunden skall jag bara sitta här med min nyvunna ömhet och lyssna efter regn. lyssna efter regn och försöka bekanta mig med den där känslan av lugn som bara kan komma efter att man fått reda på att något man gått och oroat sig för i åratal endast var en förbannad, okontrollerad och miserabel chimär. ett nervnystan förklätt till vintervålnad. att det där ljudet av kanyler som byts ut endast var mardrömmens soundtrack och ett minne av flickan som försvann. this isn´t happening. inte än.
och jag tror att regnet kommer nu.
En taxifärd om tvåhundra senare föregår jag mig själv i rollen som världens räddaste flicka och jag gråter under den där fasansfulla läkarundersökningen som fick mig att känna mig satan så utlämnad, liten och rädd. en sköterska som trycker in en nål med lugnande i ett nu stickvant armveck medan läkaren bokstavligen trycker på. jag tittade inte på skärmen annat än av ren olyckshändelse. men jag gick igenom det, tamigtusan, och allt såg bra ut. uteslutningsmetodens sista resa och nu sitter jag här med en bättre diagnos än vad jag hade befarat. en bättre diagnos och en ömhet som inte är av den här världen. men då får man glass och latte som trots sin ljuvhet känns mer som en chock för en nyss fastad mage.
Men för stunden skall jag bara sitta här med min nyvunna ömhet och lyssna efter regn. lyssna efter regn och försöka bekanta mig med den där känslan av lugn som bara kan komma efter att man fått reda på att något man gått och oroat sig för i åratal endast var en förbannad, okontrollerad och miserabel chimär. ett nervnystan förklätt till vintervålnad. att det där ljudet av kanyler som byts ut endast var mardrömmens soundtrack och ett minne av flickan som försvann. this isn´t happening. inte än.
och jag tror att regnet kommer nu.
Om vindlande gränder, svindlande höjder, läckande duschar och art nouveau.
Så vi gjorde som nils och thora, som sigrid och isak och for till paris. tidiga morgnar, missöden och skavsår, bo i råtthål, släpa tunga väskor, hitta rätt, bo bättre. jag tröstade mig med tanken på att när nils kom till paris för första gången fick han bo på sjaskiga hotell där det enligt uppgift gick löss i väggarna. men sedan fick han sin ateljé vid rue lepic och allt blev blommor och visit hos excentrisk dam.
Jag tog en bild på honom vid varje uteservering som vi satt på och vi lärde oss åka metro och säga bonjour och bonsoir och förstod snart skillnaden och vi sa merci men jag tror aldrig att jag la till beaucoup för det var ju inte ens franska 101. vi svettades vid 108 rue lepic där dardel brukade slarva runt på runda fötter, såg staden från montmartrebutten och sacre coeur och louvren och moulin rouge, begapade eiffeltornets faktiska vansinnighet och såg montparnasse från 210 meters höjd. vi såg vackra vackra metroskyltar i art nouveau-stil och drack öl, många öl, utan att faktiskt bry oss om vad klockan var. vi tog metron flera flera stationer till en indieklubb som han läst om men som inte var helt toppen, men bartendern bjöd oss på en öl och vi fick nya vänner som de facto behärskade det engelska språket vilket man sällan till aldrig blir bortskämd med i staden.
Men mest gick vi runt på trötta ben som orkar mer än man tror och mest var vi bara där. vi såg tabac-skyltar och påpekade för varandra varje gång vi såg en tabac-skylt för det är viktigt i dardelsammanhang och vi åt en croissant var. när den serverades sa vi merci.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)