Om dan före dan.

Idag är det dan före dopparedan och för andra året i rad får jag nöja mig med att tänka ordherrangen istället för att ringas eller skrivas om den med henne. men medan den lilla snön som fanns smälter utanför gårdshusets fönster blir jag ändå varm någonstans mellan magen och bröstbenet när jag tänker på hur vi ibland var maniska och böjade dan-före-dana redan en vecka innan jul och förvirrade oss alltid i hur många dan-före-dan det faktiskt var innan dopparedan. dan före dan före dan! med den där gemensamma betoningen vi vuxit in i att dela. jag saknar dig, min fina. min dan före dan.

Så det är dan före dopparedan och jag har tassat runt sedan 06 trots att jag är ledig. kokade kaffe och försökte ge honom hans julklapp innan han åkte till jobbet men det förvirrade honom så till den milda grad att vi enades om att han hinner få den när han svänger hem mellan jobbet och flyget norr. sedan blir jag ensam i gårdshuset i dagarna tre och avsaknaden av att behöva åka till arbetet lägger en behagfullt ljummen känsla över huden. jag skall åka och se om det är öppet så att jag kan införskaffa det där lilla häftet från ´39, om hur man skyddar sig mot flygattacker. det behöver min far få i julklapp. sedan kan jag göra precis vad jag vill och jag kan, om jag vill, om jag kan,  ägna mig åt låtsasvärlden precis hela dagen. den jag längtar efter, den enda drogen som inte är fysiskt skadlig.

Och som en julklapp av bättre slag, kommer min sol snart att vara hos mig igen. han har sagt att han kanske kommer på söndag. 

en söndag har sällan känts så glittrande förr.

Om att tänka utanför boxen.

Vi firade andra advent med att ligga under filt och titta på von triers feel-good-film antichrist. det var andra gången jag såg den och om någon till äventyrs tror att jag hade längtat efter att få uppleva den värsta självstympningsscenen igen kan jag meddela att så inte var fallet. den här gången visste jag dock vad som komma skulle och kunde dyka ner bakom hans rygg lagom till att saxen kom fram. förhoppningsvis klarar jag mig nu ifrån det månadslånga trauma som följde mig efter första gången jag såg filmen. vi var dock rörande överens om en sak: charlotte gainsbourgs rollkaraktär är "förvånansvärt påhittig för att vara helt mental". hennes lilla hyss med vad-det-nu-är-för-järngrej-som-hon-skruvar-fast i dafoes ben är ju inget annat än kreativt tänkande. men så är hon ju någon form av forskare också och vi akademiker kan ju sån´t där.

Utanför glasfasaderna är det nollgradigt och jag kan svära på att vinterns  första riktiga snöfall kommer snart. och precis som räven väser känns det i min kropp.

chaos reigns.

Om riskbeteende

Jag smygläser om konsten på jobbet. just nu är mitt arbete sådant, att det tillåter olika former av smyg. smygläsa. smygskriva. smygsmyga. och just nu smygläser jag om konsten igen. det är så lätt att man stagnerar annars, trampar baklänges i vatten och jag vet såklart med mig att det är så mycket som försvunnit i härvande på kontor och i orkeslöshetsens oförlåtande hand. jag måste greppa kontexten, få fatt i sammanhanget. bortom paradigm och kanon: jag har alltid haft tunnelseende på enskilda ting.

Den första december bär plusgrader i år och jag var på vippen att säga att på torpet skulle traditionen göra sig hörd ikväll. jag menade givetvis i gårdshuset, där traditionen skall leva vidare med bullbak och glögg. som sig bör, ty det är den första i den sista och i våra fönster lyser adventsstjärnorna han kom hem med häromdagen. 

tindrade som ett barn när jag tände.