Om att alltid behöva bevisa det ena andra och fjärde.

Dag #180:

Varje dag nya prövningar.

Monotona dagar undrar man.

(det gick bra, den här gången)

Om nattvandrare.

Det slutade äntligen regna. vi var inte sena att ta tillfället i akt, jag & katterna på st.paul. det skulle ju bara vara en liten middag och en liten aw sådär mitt i veckan, sådär i goda vänners lag. jag kom hem två inatt. mycket tack vare frekventa & ursäktande utrop som "det är ju ändå snart semester!" och "till hösten skall vi skärpa oss och bli ordentliga!". 

Ja, käre värd, som min mamma brukar säga. jag var inte lycklig när alarmet gick av i morse men tog mig heroiskt till kontoret där jag försmäktat i timmar.

Jag har ätit kakor till lunch. idag kommer kärleken hem igen, ty han har varit borta en heeel natt. 

Juni suckar sista sucken och jag tänker att jag skall bli en sådan där vanlig, tråkig. en som är för dum för att ha ångest, 

det är smart.

Om varat.

Ty den är tillbaka igen. den svåra sömnen, den där som liksom inte riktigt vill erkänna sitt raison d'être utan... ja, hellre göra något annat. och oddsen för att kunna lägga ner det där med ataraxen tycks ha minskat markant ety jag inte kan använda öronproppar alls på grund av hörselgångsinflammation. ja, sådant där eksem som gör att hörselgången svullnar, kliar, gör ont och läcker okänd vätska. hade hoppats att det skulle vara tillfälligt, men natten bevisar motsatsen. natten bevisar alltid motsatser. gnäll gnäll. let's bitch about it.

Så istället för att sova ligger jag och ältar sådär jäkla bra som jag alltid har varit på att älta. om alltings förgänglighet, döden, livet, om livsval, dåtid, nutid och framtid. vill skrika rakt ut men får inte väcka. det är på natten jag kommer till slutsatser. på natten jag tar beslut som jag sedan tar tillbaka på morgonen när tanken inte enbart är deformerad av demoner (jamen, hästen i fuselis bildrum säger allt). men jag tycker inte om tickandet av klockan och jag talar inte endast om den på väggen eller den där biologiska utan snarare kanske, till syvende och sist, den mentala poe-klockan. den som tickar och tickar precis som ett svart hjärta under parkett och tar sig in i svullna hörselgångar precis som olja som sätter sig i havsfåglars fjädrar.

När jag väl somnar drömmer jag om lik och hemligheter som måste döljas till varje pris. låsas in, reglas om. svälja nyckeln och inte yppa ett ord. var är freud när man behöver honom. kanske borde jag dra ur alla kontakter, syna korten, nagelfara faran. 

Kanske borde jag bara låta det vara. det är det som är så jävla svårt. att låta någonting vara som det är. kanske skulle saker och ting lösa sig av sig själva, om jag bara kunde låta dem vara och erkänna att allt inte går att påverka. kanske måste allt inte påverkas. problemet är att jag är just precis ca tvärtom. jag tror att allt går att påverka och att det är just jag som måste påverka allt detta som är allt som går att påverka som är allt.

Omnipotens.

Helt visst skakar alltid en stad något, 

men för att märka det måste man ha förfinade nerver.

                                                    - August Strindberg, 1897

Om de välkända kalla smålandsnätterna

Så tog vi röda saaben, packade in för mycket kläder, dj:n, tjejen och musikjournalisten och for till de småländska skogarna, dit där jag inte varit på sisådär exakt åtta år (det är rysligt vad tiden drar en vid näsan utan att man knappt ens märker det). vi skulle bo elva personer i ett hus och väl på plats var det utvalda delar av sällskapet som lät yttra, i varierande skala och ordalag, hur skabbigt de upplevde boendet. förmodligen har de inte behövt spendera en natt på hotel normandie i montmartre; jag tyckte att det dög alldeles utmärkt som festivalboende. tre minuter till festivalområdet, öppnade man altandörren kunde man höra vad som spelades. vilket vi också gjorde vid ett flertal tillfällen, bland annat då skivbolagskillen spelade luftgitarr till sweet child o'mine som enligt uppgift och öra spelades av allas vår gode slash någon gång en molnig torsdag i juni medan öl på öl öppnades och eyelinern drogs.

Förvånansvärt att alla minnen inte sipprade upp ur jorden mer än vad de gjorde. det blev aldrig sådär nostalgiskt svidande som jag befarade. men ändå kunde jag i hjärtat peka ut platsen där richey stod och höll om mig bakifrån och sa "andas andas" när conor var på väg ut på scen den där kvällen för åtta år sedan, den kvällen då richey fortfarande levde och mina unga ögon ännu aldrig hade sett världens främsta musiker i verkliga livet. det kändes inte ens särskilt nostalgiskt svidande att tänka på alla poetiska möten som ett nykläckt hjärta hade med någon som då var särskilt speciell, då där för åtta år sedan. snarare var det rädslan för tiden som gjorde sig påmind bland pizzastånd och åbroservering. men kanske var det även för att jag aldrig satte min fot på campingen, där det mesta hände, då för fjorton, elva, åtta år sedan. hade jag gjort det hade jag säkert känt en lust att be loo komma ut från tältet och sluta äta för hon kunde ju som bekant inte sluta äta ur konserver, under den där resan till de småländska skogarna som hon och jag gjorde. den gången då vi på vägen ner stod och tjuvrökte mellan vagnarna på tåget och hade gjort en alldeles egen stor jädra flagga att hänga vid vårt camp. 


Nej, jag sköljdes aldrig över av dessa sting av svidande nostalgi och minnen, och kanske var det lika bra. kanske var det för att festivalområdet krympt, precis så som världen gjort sedan åren började samlas på hög i bröstets källarförråd.


Jag vill minnas att jag stod ensam i natten medan robert smith smäktade från en rökig scen. en spelning på tre timmar där jag saknade min sol i smålandsnattens kyla, för det var aldrig så att det riktigt tog sig in i bröstvärnet, de där tonerna, och på något sätt kändes de också som ett sorts requiem för min ungdom. jag hade lättast blodomlopp under markus krunegård, där finns inga minnen att hämta annat än inuti mig själv. 

Jag rev ut mumford & sons ur spelschemat.

& dagarna passerade i hastig takt och jag påmindes om hur sällan det är man faktiskt träffar människor man tycker om och vill ha kvar (jag kände det aldrig med någon av de nya), om hur känslor man hade en gång i tiden hade och alltid trodde sig ha kvar faktiskt ger sig av och blir sepiasotade fotografier någonstans i tanken. om hur kroppen faktiskt inte orkar precis som förr men samtidigt, och kanske mest av allt, att det fortfarande finns en del av en som alltid kommer att vara den där ungdomen som kan och vill åka iväg på festival djupt inne i skogen, som faktiskt klarar av det och kan ha riktigt jäkla trevligt under tiden. 

så länge denna inneboende ungdom får ha ett hus att bo i och slippa köer till toaletterna. 

Om "när jag talar med den här pastorala stämman skall ni tiga"

En särdeles fin kväll i juni. promenad till hammarby sjöstad med kärleken, mellanöl i park med födelsedagssällskap medan regnmolnen drog förbi utan att explodera i raseri. tvärbanan sedan, strand och bob hund som tog slut alldeles för fort. thomas öberg et al., mask och pärlhalsband, sidenhandskar. vägkonor och mer mellanöl och som mest fick jag gåshud och svaga knän när de de facto spelade sista låten som jag inte väntat mig att få höra just där och då, den där kvällen i juni, som var särdeles fin. det är något visst med försommarkvällar när bensinen inte riktigt har tagit slut och man får kisa mot solen i skymningen.

                        låtlista, bob hund, strand 6 juni 2012, kl. 21.30.

Om vinden.

ju mer man lyssnar på dem, ju mer hör man att de är i otakt, katterna på vinden. det är så ofta så, men vi gillar dem ändå. de är som rötter och vinden på samma gång.