Om de välkända kalla smålandsnätterna

Så tog vi röda saaben, packade in för mycket kläder, dj:n, tjejen och musikjournalisten och for till de småländska skogarna, dit där jag inte varit på sisådär exakt åtta år (det är rysligt vad tiden drar en vid näsan utan att man knappt ens märker det). vi skulle bo elva personer i ett hus och väl på plats var det utvalda delar av sällskapet som lät yttra, i varierande skala och ordalag, hur skabbigt de upplevde boendet. förmodligen har de inte behövt spendera en natt på hotel normandie i montmartre; jag tyckte att det dög alldeles utmärkt som festivalboende. tre minuter till festivalområdet, öppnade man altandörren kunde man höra vad som spelades. vilket vi också gjorde vid ett flertal tillfällen, bland annat då skivbolagskillen spelade luftgitarr till sweet child o'mine som enligt uppgift och öra spelades av allas vår gode slash någon gång en molnig torsdag i juni medan öl på öl öppnades och eyelinern drogs.

Förvånansvärt att alla minnen inte sipprade upp ur jorden mer än vad de gjorde. det blev aldrig sådär nostalgiskt svidande som jag befarade. men ändå kunde jag i hjärtat peka ut platsen där richey stod och höll om mig bakifrån och sa "andas andas" när conor var på väg ut på scen den där kvällen för åtta år sedan, den kvällen då richey fortfarande levde och mina unga ögon ännu aldrig hade sett världens främsta musiker i verkliga livet. det kändes inte ens särskilt nostalgiskt svidande att tänka på alla poetiska möten som ett nykläckt hjärta hade med någon som då var särskilt speciell, då där för åtta år sedan. snarare var det rädslan för tiden som gjorde sig påmind bland pizzastånd och åbroservering. men kanske var det även för att jag aldrig satte min fot på campingen, där det mesta hände, då för fjorton, elva, åtta år sedan. hade jag gjort det hade jag säkert känt en lust att be loo komma ut från tältet och sluta äta för hon kunde ju som bekant inte sluta äta ur konserver, under den där resan till de småländska skogarna som hon och jag gjorde. den gången då vi på vägen ner stod och tjuvrökte mellan vagnarna på tåget och hade gjort en alldeles egen stor jädra flagga att hänga vid vårt camp. 


Nej, jag sköljdes aldrig över av dessa sting av svidande nostalgi och minnen, och kanske var det lika bra. kanske var det för att festivalområdet krympt, precis så som världen gjort sedan åren började samlas på hög i bröstets källarförråd.


Jag vill minnas att jag stod ensam i natten medan robert smith smäktade från en rökig scen. en spelning på tre timmar där jag saknade min sol i smålandsnattens kyla, för det var aldrig så att det riktigt tog sig in i bröstvärnet, de där tonerna, och på något sätt kändes de också som ett sorts requiem för min ungdom. jag hade lättast blodomlopp under markus krunegård, där finns inga minnen att hämta annat än inuti mig själv. 

Jag rev ut mumford & sons ur spelschemat.

& dagarna passerade i hastig takt och jag påmindes om hur sällan det är man faktiskt träffar människor man tycker om och vill ha kvar (jag kände det aldrig med någon av de nya), om hur känslor man hade en gång i tiden hade och alltid trodde sig ha kvar faktiskt ger sig av och blir sepiasotade fotografier någonstans i tanken. om hur kroppen faktiskt inte orkar precis som förr men samtidigt, och kanske mest av allt, att det fortfarande finns en del av en som alltid kommer att vara den där ungdomen som kan och vill åka iväg på festival djupt inne i skogen, som faktiskt klarar av det och kan ha riktigt jäkla trevligt under tiden. 

så länge denna inneboende ungdom får ha ett hus att bo i och slippa köer till toaletterna.