Ty den är tillbaka igen. den svåra sömnen, den där som liksom inte riktigt vill erkänna sitt raison d'être utan... ja, hellre göra något annat. och oddsen för att kunna lägga ner det där med ataraxen tycks ha minskat markant ety jag inte kan använda öronproppar alls på grund av hörselgångsinflammation. ja, sådant där eksem som gör att hörselgången svullnar, kliar, gör ont och läcker okänd vätska. hade hoppats att det skulle vara tillfälligt, men natten bevisar motsatsen. natten bevisar alltid motsatser. gnäll gnäll. let's bitch about it.
Så istället för att sova ligger jag och ältar sådär jäkla bra som jag alltid har varit på att älta. om alltings förgänglighet, döden, livet, om livsval, dåtid, nutid och framtid. vill skrika rakt ut men får inte väcka. det är på natten jag kommer till slutsatser. på natten jag tar beslut som jag sedan tar tillbaka på morgonen när tanken inte enbart är deformerad av demoner (jamen, hästen i fuselis bildrum säger allt). men jag tycker inte om tickandet av klockan och jag talar inte endast om den på väggen eller den där biologiska utan snarare kanske, till syvende och sist, den mentala poe-klockan. den som tickar och tickar precis som ett svart hjärta under parkett och tar sig in i svullna hörselgångar precis som olja som sätter sig i havsfåglars fjädrar.
När jag väl somnar drömmer jag om lik och hemligheter som måste döljas till varje pris. låsas in, reglas om. svälja nyckeln och inte yppa ett ord. var är freud när man behöver honom. kanske borde jag dra ur alla kontakter, syna korten, nagelfara faran.
Kanske borde jag bara låta det vara. det är det som är så jävla svårt. att låta någonting vara som det är. kanske skulle saker och ting lösa sig av sig själva, om jag bara kunde låta dem vara och erkänna att allt inte går att påverka. kanske måste allt inte påverkas. problemet är att jag är just precis ca tvärtom. jag tror att allt går att påverka och att det är just jag som måste påverka allt detta som är allt som går att påverka som är allt.
Omnipotens.
|bilden|
SvaraRaderaoj.