Om nattvakten.

Peppar peppar, 
tänkte jag kanske när jag inatt försökte pressa mig till sömns utan ataraxens placeboianskt hjälpande hand. jag vet genast vad som händer. som ett brev på posten kommer den sista striden mellan horus och seth äga rum i en 120-säng ovanför söderledstunneln. fick jag välja bort något i mitt liv såhär på direkten så skulle det vara känslan av att varje kväll är en jävla kamp.

Vivid dreams.
Det förhåller sig på så sätt att jag blir stressad så snart jag känner att jag kanske håller på att somna. när tankarna liksom börjar suddas ut, gå in i varandra som moln och rök som möts, känner jag att segern är på väg att bli min och att jag måste skyndaskynda mig att somna innan något får mig att börja bli medveten om precis allt som händer igen. jag brukar stressa mig vaken och sedan är det som förgjort. jag blir därför ytterst förnärmad när han börjar klättra ur sängen, över mina ben. han går aldrig upp på natten (det endast mig förbehållet i mina gatlopp till toaletten), om han inte vaknar av att jag ligger och tumlar i sömnlöshet och därför går och lägger sig på soffan för att inte bli störd och väckt per sekund. utifrån dessa premisser blir jag förorättad, där jag ligger precis med tankarna och kroppen på kanten till sömnens avgrund, och jag tänker att nu kommer jag vakna mig klarvaken igen. av samma premisser blir jag ursinnig, om kanske mest förvånad, av att han inte alls går och lägger sig på soffan utan börjar plocka ihop tomglas. det är också mig förbehållet, men inte klockan ett på natten, jävla karl. jag vaknar mig givetvis klarvaken och tomglasen slutar klirra.


Ligger en stund och lyssnar om jag kan höra honom från soffan, men när jag sedan känner med handen bakom mig ligger han där stilla och tyst, på sin plats. intill väggen. där han alltid ligger, om han inte vaknar av min sömnlöshet och går och lägger sig på sofflocket.


Entitetsavsaknad
Jag har därför förstått att klättrandet över mina ben endast var en av halvsömnens chimärer och jag tänker genast att det var väl jävligt onödigt att ha en sådan svag sömnparalys som är mer av en dröm en något halvmedvetet. att vakna mig klarvaken av något sådant fånigt gör att jag lyckas med det omöjliga att sakna min entitet; denne har i alla fall vett att ha en tydlig agenda att skrämma varje levande organism ur mig. entiteten är inte så vag att denne klättrar över mig och börjar samla tomglas, denne har fler ess i ärmen än så (om det nu inte förhåller sig så att entiteten liksom en själv blivit gammal och halvtråkig och inte kommer på bättre hyss än att samla tomglas; i så fall kan vi lika gärna sätta oss på soffan tillsammans och sticka världens längsta halsduk). hur som helst är jag likt förbannat klarvaken och får börja om. skingra tankar, ruta ett.


Låt oss säga 
att jag vann kampen den här natten. till slut. om tvärtemot, om tvärtomland. om mörkret är det goda och seth är mörkret, får vi säga att seth vann den slutliga striden. i alla fall morgonen den 3 juli anno 2012, i en 120-säng ovanför söderledstunneln.