Ibland, ganska ofta, brukar jag ge bort mina (dåliga) egenskaper till mina fiktiva karaktärer. på något sätt blir de lättare att leva med då.
Något med förstärkning. inget avskyvärt är så älskvärt som applicerat på något(n) annat(n).
Det är något visst med att suga musten ur vad det än må vara. om det så är en själv över ett glas vitt trots att tiden egentligen sagt nej. hans andetag från sängkanten, eller conor på så låg volym att endast minnet sätter ackorden.
Jag upplever mig oftast vara tömd på tid trots att jag vet att det är befängt. jag upplever mig oftast som levd utan upp.
därav känslan.
http://youtu.be/dU7mr9Dw6-k
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar