Om gårdagens vankelmod.

Jag råkar fastna i min allra första bloggy under kaffepausen. det är svårt att inte göra, svårt att inte låta sig föras tillbaka i tiden. fem-sju år, som att allt var så annorlunda då men ändå precis likadant och samma lika. jag censurerade inget då, på gott och ont. i minnet minns jag allt jag glömt.

Jag skrev mycket om kjellvander d.y., om nils, om eftersända hjärtan och ält. ält ält ält. ctrl ält del. aldrig sa aldrig, alltid sa alltid till aldrig. jag plockar ut en del ord, några uppslag som kan komma att passa i den eviga boken jag skriver på. referenser till ett sviktande minne. punktnedslag i tillvaron.

Jag äter lunch med mina kollegor. vi talar om documenta men jag lyssnar mest, petar i en pastasallad. fetaosten för stor. tills något nämns om william kentridge, någon installation, titel obemärkt. jag saknar kentridge. något med det där att jag rymde ner till hans utställning flera gånger om dagen när jag arbetade på museet. drogs dit, i tid och otid. rymde ner i hans utställning. det var också år sedan.