Om(nipotens)

och någonstans på vägen till arbetet känns det som november, där i regnet under de stora kastanjeträden. och jag har tunn sommarklänning och kängor och damien rice och stora droppar ramlar från lövverket ner på näsan, men jag har aldrig någonsin varit rädd för höstens (be)grepp.

& jag tänker att någon eller något borde ta den där pannlampan, kompassen, kartan och kanariefågeln och ge sig ner i urgrunden av det som sägs vara min själ (det ryktas om att den flyter runt någonstans i blodomloppet), liksom sådär för att hitta det som skaver, för det kan inte vara möjligt att hemsökas av så tusenfaldiga tankar och enfaldiga domedagar varje kväll när ljusen släcks, nej det kan inte vara möjligt och alldeles säkert inte sunt.

& jag tror mig ha ett grustag någonstans i magtrakten, någonstans i det ofungerande systemet kring pankreas, ventriculus gaster, lien och renes och så länge jag kan minnas har jag fått ångest av sandtag

famntag, klapp eller kyss.

det är snart slutet av augusti men det känns redan som höst. men jag har aldrig varit rädd för höstens begrepp trots att jag är den räddaste flickan i världen. trots att jag är räddsomfan har jag aldrig varit rädd för hösten. hösten är alltid den nya tiden.