Någonstans mitt i tantolunden krockar jag med någon slags insekt på joggingturen och den liksom kläcks sönder i mitt öga och känslan är ungefär den som när någon häller frätande syra någonstans i ögonvitan, kan en tänka. det är måndag och jag sprang ifrån regnet.
Sedan han tog kappsäcken över axeln och hoppade på planet norrut har gårdshuset blivit tidlöst. en saint sebastian egon schiele style och jag liksom limmar ihop mina händer i parti och minut. trippar försiktigt runt för att inte väcka spindlarna som säkerligen bidar sin tid i mörka skrymslen och vrår.
när lördagen gick över till söndag hade jag en fåra i ringfingret, säkert flera millimeter djup.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar