Avskyr den här klyschiga känslan av att hela ens liv går åt till att vara på arbetet, att vara för trött för att orka göra något vettigt efter arbetet och att man liksom inte hinner göra det man vill göra. trött på att inte orka/vilja träffa någon på vardagskvällar för det kan implicera att jag är för trött dagen efter när jag måste gå upp eller att jag inte kan sova alls för något störs i rutinen. dessa ständiga klockor och fan och hans moster och känslan av att klaga på precis samma sak som alla andra som måste gå till jobbet men inte får klaga för de har ju faktiskt ett jobb. men det är ju precis som så, att får man lediga stunder eller rent av lediga dagar, så finns inte ens inspirationen att göra något. för gräset är alltid grönare på andra sidan och man vill alltid göra det man inte kan eller får. men nu är det så att jag har tusen sidor på min bok att skriva och tusen ackord på gitarren att spela (och titta/kanskeköpa/hämta ny gitarr) och jag hinner orkar liksom inte med det efter att ha varit på kontoret hela dagen och avskyr känslan av att man faktisk inte skall klaga för man har ju faktiskt i alla fall ett jobb och utan jobb skulle man inte få pengar och inte ha ens kunna titta/kanskeköpa/hämta någon sketen gitarr in the first place.
Och när helgen kommer kanske man skulle kunna ha både tid och ork för att göra lite annat men då är man som bekant för bakis för att orka/vilja och allt blir som en broder daniel-låt all over.
Avskyr även när jag måste gå in och väcka kärleken flera gånger en vardagsmorgon för att han är för trött för att höra klockan och jag avskyr det för jag vill inte väcka honom när han ligger där och sover och är finast och jag blir förbannad på att jag liksom inte bara får lägga mig bredvid och tittavaramed sätta telefonen på ljudlös för nu skall det minsann hetsas och jag har redan skorna på.
Sådana saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar