Vi sitter sådär mitt emot och jämrar oss över hur tiden går, hur krämporna blir allt tätare med ålder och vännerna som försvann och vad skall man egentligen göra för en god natts sömn (vad är det egentligen, någon som vet får gärna tell their story!). och det är veckans öl(karhu - varför heter det egentligen "veckans öl" när det alltid är just den ölen som serveras på carmen som just "veckans öl", kan den inte bara heta "karhu"?) och det är paraplyer på golvet och jag har saknat min sol något så djävulskt och vi vet att vi är så himla dåliga på att ses. men nu när världen kom över k lyckades jag fånga in sol i hålrummet och det var kanske det finaste på länge.
Och dagen blev en sorts spöksonat med början i att m hörde av sig och ville att jag skulle komma på hans releasefest, vilket säkerligen skulle varit hemskt trevligt och lite konstigt på samma gång men det går ju förstås inte för det är samma dag som jag och hjärtat åker till halmstad (klart och betart och nervositetskoller och två nätter på hotell och så det där med min själaglädje nils) så det blir inget av med det. och som en spöksonat skall sjungas möttes jag och sol av två gamla vålnader från föregående decennium, där på ölhaket på söder, där plötsligt oz och kragen sitter med varsin öl. det var säkert nästan fem-tio år sedan vi sågs, bara en sådan sak. och det kändes samma lika fast helt tvärtom för det var ju trots allt en sådan annan tid då vi satt i det orangea rummet som nu är vitt, och bad varandra att läsa på korten istället för att sitta och svamla.
Men vi har inte tid för gamla spöken och how's life been för vi måste sitta själva i hörn och avhandla gamla krämpor, panikkänslor och själajäkt och det gör vi och jag inser att jag har saknat mig blå efter min sol för vissa människor är verkligen rötterna som sover under ens fötter. sådana där personer som är så fundamentala i ens liv och självbild och som liksom har haft ett finger med i spelet i hur man formats, blivit, vill bli och vara. sådana rotpersoner känner man igen nästan på en gång och det känns någonstans som att stormen i bröstkorgen liksom stillar sig när man träffas
och det, det kanske är bland det viktigaste som finns i hela världen.
Och igår, när regnet var på väg bort, låg en ensam liten dimskugga försiktigt kvar över några grantoppar därborta vid vargstigen. det var så vackert att jag nästan ville springa dit, ställa mig under den och bara vänta.
<3
SvaraRadera