Aldrig förr har så många dagar känts som the last day of summer. jag och sol brukar på spiken kunna säga när det hela egentligen inträffar. det handlar inte om väder, utan om en känsla. men nu är den flyktig, obeslutsam. den infaller hela tiden och inte alls.
Och jag tänkte att jag borde föra minnesanteckningar om de gångna veckorna. om att blygsamt fara till olika platser, bli bjuden på kir medan solen går upp över en gård i värmland, på ett stillastående lastbilsflak vid myggvänern. svett från logdansen som just torkat och den sällsamma tystnaden bakom ladugården och leka låtsas vara ungdom igen. & kanske var det väldigt vackert att för första gången sedan kanske 2006 tänka att: klockan är bara ett förtvivlat (förtvinat?) påhitt. något om att vänta på tåg, alldeles ensam med lars winnerbäcks svåra steg i lurarna tills även ipoden la av och regnmolnen hopade sig över ett yrsligt huvud.
Jag borde skriva om dygnet på tyresö som var så fint, om att impulsivt fara ut i skärgården och bli mer myggbiten trots skydd. om att göra nästan allt med honom, om att vi fick fler dagar än tidigare.
Något om hur fint det var att äntligen få mina vänner tillbaka, även om de lediga dagarna tagit slut.
Jag borde skriva något om allt detta, men istället ekar last day of summer under huden. som att verkligheten kommit tillbaka och verkligheten kräver full uppmärksamhet. idag var dagen då jag försiktigt började gå dubbelt för att lära mig mitt framtida nya arbete. det går inte att leka låtsas ungdom där, och jag skall inte sticka under stolen med att jag är lite rädd.
Och någonstans i sällsamma nerver pinar verkligheten lite hårdare, för idag skulle hon ha fyllt lika gammal som jag. idag är en av de dandagar som infaller två gånger varje år, trots att bara en är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar