Om rötterna och spökena

Vi sitter sådär mitt emot och jämrar oss över hur tiden går, hur krämporna blir allt tätare med ålder och vännerna som försvann och vad skall man egentligen göra för en god natts sömn (vad är det egentligen, någon som vet får gärna tell their story!). och det är veckans öl(karhu - varför heter det egentligen "veckans öl" när det alltid är just den ölen som serveras på carmen som just "veckans öl", kan den inte bara heta "karhu"?) och det är paraplyer på golvet och jag har saknat min sol något så djävulskt och vi vet att vi är så himla dåliga på att ses. men nu när världen kom över k lyckades jag fånga in sol i hålrummet och det var kanske det finaste på länge.

Och dagen blev en sorts spöksonat med början i att m hörde av sig och ville att jag skulle komma på hans releasefest, vilket säkerligen skulle varit hemskt trevligt och lite konstigt på samma gång men det går ju förstås inte för det är samma dag som jag och hjärtat åker till halmstad (klart och betart och nervositetskoller och två nätter på hotell och så det där med min själaglädje nils) så det blir inget av med det. och som en spöksonat skall sjungas möttes jag och sol av två gamla vålnader från föregående decennium, där på ölhaket på söder, där plötsligt oz och kragen sitter med varsin öl. det var säkert nästan fem-tio år sedan vi sågs, bara en sådan sak. och det kändes samma lika fast helt tvärtom för det var ju trots allt en sådan annan tid då vi satt i det orangea rummet som nu är vitt, och bad varandra att läsa på korten istället för att sitta och svamla.

Men vi har inte tid för gamla spöken och how's life been för vi måste sitta själva i hörn och avhandla gamla krämpor, panikkänslor och själajäkt och det gör vi och jag inser att jag har saknat mig blå efter min sol för vissa människor är verkligen rötterna som sover under ens fötter. sådana där personer som är så fundamentala i ens liv och självbild och som liksom har haft ett finger med i spelet i hur man formats, blivit, vill bli och vara. sådana rotpersoner känner man igen nästan på en gång och det känns någonstans som att stormen i bröstkorgen liksom stillar sig när man träffas 

och det, det kanske är bland det viktigaste som finns i hela världen.

Och igår, när regnet var på väg bort, låg en ensam liten dimskugga försiktigt kvar över några grantoppar därborta vid vargstigen. det var så vackert att jag nästan ville springa dit, ställa mig under den och bara vänta.

Om tre sketna ackord.

Avskyr den här klyschiga känslan av att hela ens liv går åt till att vara på arbetet, att vara för trött för att orka göra något vettigt efter arbetet och att man liksom inte hinner göra det man vill göra. trött på att inte orka/vilja träffa någon på vardagskvällar för det kan implicera att jag är för trött dagen efter när jag måste gå upp eller att jag inte kan sova alls för något störs i rutinen. dessa ständiga klockor och fan och hans moster och känslan av att klaga på precis samma sak som alla andra som måste gå till jobbet men inte får klaga för de har ju faktiskt ett jobb. men det är ju precis som så, att får man lediga stunder eller rent av lediga dagar, så finns inte ens inspirationen att göra något. för gräset är alltid grönare på andra sidan och man vill alltid göra det man inte kan eller får. men nu är det så att jag har tusen sidor på min bok att skriva och tusen ackord på gitarren att spela (och titta/kanskeköpa/hämta ny gitarr) och jag hinner orkar liksom inte med det efter att ha varit på kontoret hela dagen och avskyr känslan av att man faktisk inte skall klaga för man har ju faktiskt i alla fall ett jobb och utan jobb skulle man inte få pengar och inte ha ens kunna titta/kanskeköpa/hämta någon sketen gitarr in the first place. 

Och när helgen kommer kanske man skulle kunna ha både tid och ork för att göra lite annat men då är man som bekant för bakis för att orka/vilja och allt blir som en broder daniel-låt all over.

Avskyr även när jag måste gå in och väcka kärleken flera gånger en vardagsmorgon för att han är för trött för att höra klockan och jag avskyr det för jag vill inte väcka honom när han ligger där och sover och är finast och jag blir förbannad på att jag liksom inte bara får lägga mig bredvid och tittavaramed sätta telefonen på ljudlös för nu skall det minsann hetsas och jag har redan skorna på.

Sådana saker.

Om chiaroscuro

Någonstans mitt i tantolunden krockar jag med någon slags insekt på joggingturen och den liksom kläcks sönder i mitt öga och känslan är ungefär den som när någon häller frätande syra någonstans i ögonvitan, kan en tänka. det är måndag och jag sprang ifrån regnet.

Sedan han tog kappsäcken över axeln och hoppade på planet norrut har gårdshuset blivit tidlöst. en saint sebastian egon schiele style och jag liksom limmar ihop mina händer i parti och minut. trippar försiktigt runt för att inte väcka spindlarna som säkerligen bidar sin tid i mörka skrymslen och vrår.

när lördagen gick över till söndag hade jag en fåra i ringfingret, säkert flera millimeter djup.