Om stängda rum som man skall låta vara förseglade (men inte kan).

Så kom den femte natten i rad med mardrömmar och kalaset eskalerade givetvis i den första sömnparalysen i gårdshuset. nej, jag hade inte saknat dem. den här gången var det inte ens min entitet som förärade mig ett besök, ty hans mönster har jag börjat att lära mig. det är värre med de tillfällen då en dröm liksom övergår i en paralys, då vänliga ansikten förvrängs till det motsatta. men som att ta i trä lyckades jag slutligen passera den där barriären då skriken och tjuten faktiskt börjar ljuda i verkligheten och inte bara i skymningsland för när viskningarna kommer går det inte att värja sig. jag lyckas skrika mig vaken, men skriken blir givetvis inget annat än gnyende pip i verklighetens atmosfär. de räckte dock gott för att kasta bort känslan av total skräck samtidigt som han måste ha vaknat av mina ljud då han vände sig om och höll om mig. det är ytterst sällan jag lyckas skrika på hjälp när paralysen är ett faktum, men inatt tycks det ha lyckats, även om mitt panikslagna ryckande i hans arm endast skedde i tanken. 

och den senaste veckan var givetvis som att resa tillbaka i tiden, på gott och ont. ibland undrar jag om jag måste skära bort saker med imaginär skalpell eller försöka låta dem implementeras i min nygamla hud. ingenting är varken rätt eller fel och ingen sa någonsin att något skulle vara lätt.

men jag är så trött på smärtyttringarna i midjetrakten. de upptar mina tankar dygnet runt, även om jag sedan länge slutat att tala med någon om dem. ingen orkar, ingen orkar.

Om att vänta på att inte vänta.

Väl hemma har de nya skivorna anlänt i brevlådan och jag får lyssna på iron & wine och tänka på gamla döda ekar medan jag diskar vinglasen från den fantastiska onsdagskvällen. tidigare på dagen har jag spenderat arbetstiden med att sätta häftstiften i olika formationer på anslagstavlan och fundera på sätt att kunna gå hem från jobbet jättetidigt. finner såklart inga förrän klockan halv fyra. dödsångest och nervknaster. jag önskar enbart att kunna ligga på sofflocket och läsa ajvide en hel dag. 

På natten vaknar jag av att j ligger och gnyr och undrar givetvis vad som drabbat honom tills jag förstår att han sover. går på toaletten där kranen droppar trots att den är sprillans ny. golvet är iskallt och jag önskar att jag kunde stänga av alarmet på telefonen och sova så länge jag vill. gå upp och sätta på raggsockor och kaffe, läsa ajvide på sofflocket hela dagen tills min kärlek kommer hem. så blir det inte och jag tar istället sällskap av mr beam igen, på väg till kontoret.

Jag vill ha semester. jag vill göra något jag vill. jag vill ligga på sofflocket och läsa ajvide hela dagen. jag vill skriva igen.

Om att lämna och träda.

Jag vaknar varje morgon med ett dåligt humör. ett sjujävla humör, rentutsagt. butter och bitter intill bristningsgränsen och sällan är det så synd om någon som det är om mig om morgnarna. jag vill inte minnas, nej jag kan inte minnas, att det var så förr. jag menar inte att det har börjat sedan vi flyttade in i gårdshuset, nej, det har pågått i vad som känns som år nu. som att varje gång jag vaknar är allt förlorat och allt är svart. det brukar gå över när jag väl fått på mig kläderna men innan dess, katastroftankar. jag tycker stundtals synd om honom som nu tvingas vakna med en sådan där sur, jämt och ständigt. men alltsomoftast syns mina känslor inte på huden; de river bara stillavasst längs köttet därunder. men det har inte börjat sedan vi flyttade in i gårdshuset - jag sover bättre där än vad jag gjorde på torpet. men drömmarna är där varje natt, de om att lämna något bakom sig och kliva rätt in i något jag inte är redo för. cirkelsummarum.

Jag som alltid tyckte att folk med dåligt morgonhumör var  störtfåniga.  då där, under den där tiden då att gå upp var det enklaste på hela dagen. nu har jag en tickande klocka i bröstbenet, fäktar tyst och stillsamt med armarna i kors.

Om nytt trä och gårdskojor.

Vi har flyttat. utanför gårdshuset är det arbetsplats, kärleken köper nya skor vilket är dumt. det är leråker utanför porten. men den börjar torka upp. klockan 07 varje morgon drar de igång slagborrarna. jag vaknar varje morgon med mina ben pressade mot hans. det är kallt i vår lägenhet, men fint. och varje gång han kommer in genom dörren blir jag lite förvånad över att vi faktiskt ses varje dag. nu.

Jag ville bara rapportera det. att vi bygger bo i gårdshuset där parketten börjar kännas lite som hemma. jag har ingen uppkoppling än och knappt täckning på mobilen så nära marken med alla hus runtomkring. men jag lever. vi lever. och snart skall jag gå hem till vårt hem och vänta på att kärleken kommer hem med min nya dator som han skulle hämta upp efter jobbet.

Och snart, snart, hoppas jag på att få träffa mina vänner igen. jag är utsvulten kanske mest och endast på den punkten.