Så kom den femte natten i rad med mardrömmar och kalaset eskalerade givetvis i den första sömnparalysen i gårdshuset. nej, jag hade inte saknat dem. den här gången var det inte ens min entitet som förärade mig ett besök, ty hans mönster har jag börjat att lära mig. det är värre med de tillfällen då en dröm liksom övergår i en paralys, då vänliga ansikten förvrängs till det motsatta. men som att ta i trä lyckades jag slutligen passera den där barriären då skriken och tjuten faktiskt börjar ljuda i verkligheten och inte bara i skymningsland för när viskningarna kommer går det inte att värja sig. jag lyckas skrika mig vaken, men skriken blir givetvis inget annat än gnyende pip i verklighetens atmosfär. de räckte dock gott för att kasta bort känslan av total skräck samtidigt som han måste ha vaknat av mina ljud då han vände sig om och höll om mig. det är ytterst sällan jag lyckas skrika på hjälp när paralysen är ett faktum, men inatt tycks det ha lyckats, även om mitt panikslagna ryckande i hans arm endast skedde i tanken.
och den senaste veckan var givetvis som att resa tillbaka i tiden, på gott och ont. ibland undrar jag om jag måste skära bort saker med imaginär skalpell eller försöka låta dem implementeras i min nygamla hud. ingenting är varken rätt eller fel och ingen sa någonsin att något skulle vara lätt.
men jag är så trött på smärtyttringarna i midjetrakten. de upptar mina tankar dygnet runt, även om jag sedan länge slutat att tala med någon om dem. ingen orkar, ingen orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar