Jag vaknar varje morgon med ett dåligt humör. ett sjujävla humör, rentutsagt. butter och bitter intill bristningsgränsen och sällan är det så synd om någon som det är om mig om morgnarna. jag vill inte minnas, nej jag kan inte minnas, att det var så förr. jag menar inte att det har börjat sedan vi flyttade in i gårdshuset, nej, det har pågått i vad som känns som år nu. som att varje gång jag vaknar är allt förlorat och allt är svart. det brukar gå över när jag väl fått på mig kläderna men innan dess, katastroftankar. jag tycker stundtals synd om honom som nu tvingas vakna med en sådan där sur, jämt och ständigt. men alltsomoftast syns mina känslor inte på huden; de river bara stillavasst längs köttet därunder. men det har inte börjat sedan vi flyttade in i gårdshuset - jag sover bättre där än vad jag gjorde på torpet. men drömmarna är där varje natt, de om att lämna något bakom sig och kliva rätt in i något jag inte är redo för. cirkelsummarum.
Jag som alltid tyckte att folk med dåligt morgonhumör var störtfåniga. då där, under den där tiden då att gå upp var det enklaste på hela dagen. nu har jag en tickande klocka i bröstbenet, fäktar tyst och stillsamt med armarna i kors.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar