Om upplevelseorkesterns innanför och utanpå.

Sensommar och till tonerna av upplevelseorkestern väcks den där gamla orkanen till liv i bröstkorgen för att luckra upp varje sista strimma av vett och sans. tunnels och jag förlorarhittarmigsjälv i ett virrvarr av leenden och begapning. timmarna innan har henrik berggren akustiskt tonsatt min hela ungdom. det är på alla sätt och vis kongenialt, det där med att alla sånger går i ett lägre, mer ensamt tempo. ett ungdomsepos, en ode till de försvunna dagarna.känslorna som revs upp och begravdes bara för att rivas upp igen men till andra tongångar trots att ackorden alltid varit desamma. så vi tänker i a-moll men med crescendon i c. den dagen jag går på festival och inte känner att allt är vunnet och förlorat på samma gång, det är dagen då jag blivit gammal och kanske är det då allt är förbi, eller kanske då allt egentligen börjar.

Augusti skvallrar om september i sina vindar, jag är kluven innanför huden. som en herrelös hund går jag runt och letar bestämmelser inuti och utanpå, en bestämd röst med varsamma tag i våldsamma omruskningar. jag är livrädd för att tappa tron.


På natten drömmer jag att mitt hem har väggar av glas, utanför vilka alla står och tittar in. serverar freud ett silverfat, tänker att vi utelämnar skålen till förmån för lättare andning.

Om ordsatser, godshissar.

Det var väl ungefär i samband med att han började kräla sig ut på den där klippavsatsen som en godshiss släppte från sina remmar och föll från min hals till mitt bröstben där kraschen smällde upp stora dammoln från aortagolvet. det var kanske ungefär just där och då, en solig sensommarfredag i augusti, som jag förstod att den där känslan de facto måste vara helt sann. ungefär just där och då, där han låg säker på fast mark bara för att kika ner för stupet, där och då, där jag stod och var säker på att han skulle ramla ner och min puls höjdes därefter och protesterna blev svalor för vinden. där och då. och orden som fånade sig ut timmar efter, i en lånad säng på en övervåning. je t´aime.

Häromdagen tog jag lidingöbanan ut till bodal medan solen sprängde moln över vattnet. tänkte att om jag lyssnat på without you i´m nothing just där och då, hade jag fortfarande varit nitton år. hade jag lyssnat på den skivan där och då, med den krängande rälsen under fötterna, hade det känts precis som då. precis som tiden innan panikångest, ibs, brustna hjärtan och vänner som försvann för att aldrig komma åter. innan nerverna slog knut på sig själva och jag blev den räddaste flickan i världen.

men jag hade inte skivan i ipoden, och lika bra var väl det, för nu är som bekant just inget annat än nu. det är här vi är. we are nowhere and it´s now.

Om att komma förbi och fram.

Jag borde låta de sekelgamla orden vila, ty högst på önskelistan: en hel natts sömn. sex timmar vore himmelriket. det har snart gått en och en halv vecka, en natt då jag somnat av utmattning, kanske två i procent. resten har jag inte sovit mer än att jag precis hinner vakna. så här illa har det aldrig varit, och ataraxen kan jag slänga. note to self. det är sånger i huvudet, inga vaggvisor. samma mening om och om igen, skivan hackar i samma spår. försöker räkna tecknade får, låtsasvärlden har vänt mig ryggen. jag är fast i mig själv och mina armar känns inte som mina.

I eftermiddag packar vi bilen full av kläder, skivor och några öl. vi tar färjan över till ön. det torde krylla av nattfjärilar där i sensommarvals. som att allt växer sig större i augustis mage, precis innan hösten drar fingrarna över den resta raggen.

Jag måste komma ihåg att inte glömma att ta med ett paraply. häromdagen slog regnet så hårt att det nästan kändes som liv över huden.

Om något som betyder något.

and love is a tired symphony
you hum when you're awake
and love is a crying baby
mama warned you not to shake
and love's the best sensation
hiding in the lion's mane

and love is the scene i render
when you catch me wide awake
and love is the dream you enter
though i shake and shake and shake you
and love's the best endeavor
waiting in the lion's mane

Om sömnlöshet och katten som dog.

Tiden. den går aldrig så fort och långsamt på samma gång, som när man inte kan somna. jag kan kan kan inte. och i mitt huvud snurrar the verve. the drugs don´t work. jag kan inte sätta fingret på vad det är som sliter i mig. varje hypotes är värre än den andra, varje anledning som inte är okej. han går och lägger sig på soffan. klarar inte av mig.

Jag försöker hitta en plats i tanken, en plats som kan ge ro. jag tänker på gottröra. försöker placera mig någonstans där vid uthusen, där strax vid den lilla bergsknallen som var täckt med mossa. bergsknallen, där man kastade vattnet man tvättat händerna i. det där porslinsfatet i vilket man slog upp vatten från en kanna. det fanns inte rinnande vatten på farmors land, man hämtade det från brunnen. jag minns fortfarande hur tvålen luktade i tvättrummet, när man vaskade av sommarsmutsiga händer och sköljde ur en hallonsodamun. hur flugorna surrade mot det lilla fönstret. hur de där små gröna bladen som växte på bergsknallen gnisslade när man gick på dem eller gned dem mellan sina fingrar. 


Jag försöker placera min tanke just någonstans där. på den där tomten där träden hade så stora rötter att de växte över stigarna. rötterna, som när min farmor blev riktigt gammal, hindrade henne från att kunna vara på den plats där hon trivdes bäst. i gottröra med hammocken med plasttyg, med åkern precis bredvid. det skulle komma sig så att hon inte längre kunde ta sig fram på sin lyckas ort. farmor, som alltid stod på förstukvisten och vinkade in oss när vi kom. farmor som sedan inte kunde åka dit.farmor som hamnade på ålderdomshemmet där hon låg in i det sista och längtade efter döden. jag försöker tänka mig där,någonstans vid uthusen och den gnisslande bergsknallen, med farmor på förstukvisten, leende och med minnet i behåll. jag försöker tänka mig där, i skymningen med nytvättade händer och pepsodentsmak i munnen.

Men verkligheten och nuet vill inte vara på den plats där jag aldrig kan minnas mig vara ledsen och alltid sov bra. verkligheten vill vara under min hud som kliar, i tankarna där oron över sådant jag är rädd för att erkänna leker katt och råtta med stressen över att uppleva ännu en förstörd dag. jag somnar till i knappt två timmar innan klockorna ringer.  vi skulle åka på roadtrip och jag såg verkligen fram emot det. han lämnar mig i sängen och åker iväg, det är ingen idé.

Och gottröra såg så mycket mindre ut när jag och min bror åkte förbi där för ett år sedan. någon annan äger det nu. det såg så mycket mindre ut, stugan, uthusen, bergsknallen. avstånden har krympt, liksom livet. men då, när farmor stod på förstukvisten med minnet i behåll, när katten levde och spann på mina fötter där i underslafen av våningssängen, då, där jag vaknade utsövd varje morgon i det orangea ljuset som strålade in genom rullgardinen. då var det en hel värld.

Om bara.

leds, less

fadd, fadt

tänker let´s leave, men står alldeles still. bara för att jag alltid förlorar orden. lyssnar på ohlys sommarprat, tar en folköl. bara för att det finns.

som att jag alltid vill så mycket mer.