Om ordsatser, godshissar.

Det var väl ungefär i samband med att han började kräla sig ut på den där klippavsatsen som en godshiss släppte från sina remmar och föll från min hals till mitt bröstben där kraschen smällde upp stora dammoln från aortagolvet. det var kanske ungefär just där och då, en solig sensommarfredag i augusti, som jag förstod att den där känslan de facto måste vara helt sann. ungefär just där och då, där han låg säker på fast mark bara för att kika ner för stupet, där och då, där jag stod och var säker på att han skulle ramla ner och min puls höjdes därefter och protesterna blev svalor för vinden. där och då. och orden som fånade sig ut timmar efter, i en lånad säng på en övervåning. je t´aime.

Häromdagen tog jag lidingöbanan ut till bodal medan solen sprängde moln över vattnet. tänkte att om jag lyssnat på without you i´m nothing just där och då, hade jag fortfarande varit nitton år. hade jag lyssnat på den skivan där och då, med den krängande rälsen under fötterna, hade det känts precis som då. precis som tiden innan panikångest, ibs, brustna hjärtan och vänner som försvann för att aldrig komma åter. innan nerverna slog knut på sig själva och jag blev den räddaste flickan i världen.

men jag hade inte skivan i ipoden, och lika bra var väl det, för nu är som bekant just inget annat än nu. det är här vi är. we are nowhere and it´s now.