Tiden. den går aldrig så fort och långsamt på samma gång, som när man inte kan somna. jag kan kan kan inte. och i mitt huvud snurrar the verve. the drugs don´t work. jag kan inte sätta fingret på vad det är som sliter i mig. varje hypotes är värre än den andra, varje anledning som inte är okej. han går och lägger sig på soffan. klarar inte av mig.
Jag försöker hitta en plats i tanken, en plats som kan ge ro. jag tänker på gottröra. försöker placera mig någonstans där vid uthusen, där strax vid den lilla bergsknallen som var täckt med mossa. bergsknallen, där man kastade vattnet man tvättat händerna i. det där porslinsfatet i vilket man slog upp vatten från en kanna. det fanns inte rinnande vatten på farmors land, man hämtade det från brunnen. jag minns fortfarande hur tvålen luktade i tvättrummet, när man vaskade av sommarsmutsiga händer och sköljde ur en hallonsodamun. hur flugorna surrade mot det lilla fönstret. hur de där små gröna bladen som växte på bergsknallen gnisslade när man gick på dem eller gned dem mellan sina fingrar.
Jag försöker placera min tanke just någonstans där. på den där tomten där träden hade så stora rötter att de växte över stigarna. rötterna, som när min farmor blev riktigt gammal, hindrade henne från att kunna vara på den plats där hon trivdes bäst. i gottröra med hammocken med plasttyg, med åkern precis bredvid. det skulle komma sig så att hon inte längre kunde ta sig fram på sin lyckas ort. farmor, som alltid stod på förstukvisten och vinkade in oss när vi kom. farmor som sedan inte kunde åka dit.farmor som hamnade på ålderdomshemmet där hon låg in i det sista och längtade efter döden. jag försöker tänka mig där,någonstans vid uthusen och den gnisslande bergsknallen, med farmor på förstukvisten, leende och med minnet i behåll. jag försöker tänka mig där, i skymningen med nytvättade händer och pepsodentsmak i munnen.
Men verkligheten och nuet vill inte vara på den plats där jag aldrig kan minnas mig vara ledsen och alltid sov bra. verkligheten vill vara under min hud som kliar, i tankarna där oron över sådant jag är rädd för att erkänna leker katt och råtta med stressen över att uppleva ännu en förstörd dag. jag somnar till i knappt två timmar innan klockorna ringer. vi skulle åka på roadtrip och jag såg verkligen fram emot det. han lämnar mig i sängen och åker iväg, det är ingen idé.
Och gottröra såg så mycket mindre ut när jag och min bror åkte förbi där för ett år sedan. någon annan äger det nu. det såg så mycket mindre ut, stugan, uthusen, bergsknallen. avstånden har krympt, liksom livet. men då, när farmor stod på förstukvisten med minnet i behåll, när katten levde och spann på mina fötter där i underslafen av våningssängen, då, där jag vaknade utsövd varje morgon i det orangea ljuset som strålade in genom rullgardinen. då var det en hel värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar