Om själens vindsvåning.

Någon gång kring midnatt stod jag och kärleken och skrålade till nerverna tillsammans med bäste alkberg och några andra mer eller mindre ansiktslösa människor och det var fint fint fint. men kanske ännu finare var beslutet att sedan i ensamhet hoppa in i en taxi och fara till den där båten på söder mälarstrand där två fina människor satt och väntade på mig i en tom foajé med två vinflaskor och vackra toner. jag stannade kvar utan att lyssna på sekundvisare en enda gång och fick byta många välbehövliga ord med sockret och hans maka medan vinet tömdes.  det är så få människor som gör min själ till någonting bättre och under helgen fick jag träffa två av dem; min sol under några hastiga stunder under tömningen av torpet, och så sockret därpå. det är även en sådan ynnest att ha kvar människor i sitt liv, människor som betyder så jävla mycket, trots stormar som varit och år som gått. ni är bland det finaste jag vet och ni äger båda en liter av mitt blod.

Och på måndagen packar jag tygkassen med det där rengöringsmedlet, medlet som är så bra att det måste vara dödsgiftigt, en skruvmejsel och ett sista farväl. i eftermiddag skall torpet tömmas helt, allt skall bort och allt skall bli rent. sedan skall jag lämna nycklarna i en låda och en era är för alltid avslutad. en del av det där innersta i kroppen kommer skuras bort med disksvamp och sångerna i väggarna skall g(l)ömmas bort. 

& det är en befriande vemodsvals i mitt bröst.

Om skåpet som bröts upp av skammen.

Jag minns ändå inte om jag riktigt vaknade av den där prekärt obskyra drömmen jag hade inatt, med den makabra döden som avsändare. men ändå ligger känslan av stark olust kvar någonstans mellan amygdalan och maggropen. det var något så magvändande olustigt över hela drömbilden, så att till och med den goda wittkop hade gnidit händerna i vällust. den där fukten, det klibbiga, och sedan, den där flottiga känslan i huden av kemiskt stirriga ögon. som att spegelbilderna blir verklighet och att allt som innan var ett blir två. som att en död och en levande, och den sistnämnde var tvungen att göra sig av med den förorättade andre, den som aldrig kunde värja sig.

Det är så fascinerande obehagligt skrämmande när ens innersta väsen och omständigheternas yttre påverkan på detta blottas bakom stängda ögon, stängda skåp, och man vaknar upp med ångesten och skammen och döden och skyller på allt annat.

Om cirklar.

Jag vet ju med mig att jag har så mycket inneboende ilska innanför huden. att jag känner mig så förbannat förorättad mest hela tiden av faktiska företeelser och (snarare) chimärer. jag som alltid önskat vara en harmonisk och vän människa, en sådan med mjuka följsamma leder och ett inre lugn men jag har sällan till aldrig blivit överraskad av att allting alltid är motsatsen. aldrig blivit överraskad av att det känns som att det ständigt blåser kring mig trots att trädkronorna står i film stills och ord varken når till, fram eller in för att inte tala om ut.

Varje kväll kommer de där jävla tankarna åter, om allt som är kanske är kanske kunde varit kanske kanske inte är kanske kan ta slut och det sticker och kliar i kroppen så jag inte kan ligga still. varje morgon står jag pressad av andra mot ett t-banefönster och varje morgon köper jag en latte på caféet på tredje våningen, tar hissen upp till sju och försöker tänka förbi och fram. flytta på er så jag kommer förbi och fram.

Sällan till aldrig aldrig alltid är.

Om skaren.

Jag börjar veckan med andan i halsen, fanfanfan på väggen och hetsar till arbetet för att rädda det som räddas kan. vilket jag givetvis gör, givetvis gör jag det alltid och allting löser sig alltid till slut, beträffande saker på arbetet, det som räddas kan. saker man kan påverka, som kommer utifrån och inte springer från insidan av huden. jag brukar säga det till mina kollegor när dem haussar upp sig över småsaker som inte kommer att ta kål på någon trots att de målar upp bilder av undergången. det löser sig, take a chill pill. själv har jag checkat ut två take away-latte under dagen.

Och orden som försvann någonstans på vägen har hittat stegen tillbaka till fingertoppsvals, jag kan inte nog understryka värdet av detta. den rusade, maniska känslan i bröstkorgen, som endast och enkom uppkommer av just skrivandet. ingen berusning i världen kan sparka så ljuvligt mot revbenen. jag grämer mig för att orden bara orkar ut under lediga dagar, för det är de olediga dagarna  som är flest och skriker högst och vetskapen om detta gör mig bitter, arg och ledsen. uppgiven inför faktum  att

vi blev som dom andra

och jag tänker att kanske tvångströjan måste grävas fram ur minnet även under de olediga dagarna. som ett schema, ett tvångsmässigt spel, där jag skall stapla upp piskrapp för orden även när de egentligen inte förlustar sig ut.

Jag behöver lämna det här skeppet på sjunde nu, jag tror knappt jag blir kvar timmen ut. sedan måste jag åka och hämta ut en tavla på bukowskis för någon annans räkning. jag hade tänkt mig att min premiär skulle se lite business och värdig ut men kylan utanför fönstret påkallar snarare luffarkläder och såret i min näsa har inte riktig läkt. men jag sväljer det sista kaffet och låtsas att huden för en gångs skull har utsidan vänd åt rätt håll.

Om att samla.

Jag lämnade honom i samma skick som den törstige kusken 

på tavernan hos Laurence Sterne: 

"in the vortex of his element". 

På svenska: "i virveln av sitt element". 

Ett tillstånd som nog bara alkohol i stora mängder kan framkalla.

- Klas Östergren, Den sista cigaretten 2009

Jag ville liksom ta livet av mig för att slippa dö

för jag var helt säker på att jag när som helst skulle gå och dö.

Ångesten sa mig rent ut i ansiktet 

att jag skulle dö, dö och åter dö.

[...] Svindeln gav mig ångest, ångesten gav mig döden,

döden gav mig ångest och jag ville leva."

- Klas Östergren, Fantomerna 1978