Om cirklar.

Jag vet ju med mig att jag har så mycket inneboende ilska innanför huden. att jag känner mig så förbannat förorättad mest hela tiden av faktiska företeelser och (snarare) chimärer. jag som alltid önskat vara en harmonisk och vän människa, en sådan med mjuka följsamma leder och ett inre lugn men jag har sällan till aldrig blivit överraskad av att allting alltid är motsatsen. aldrig blivit överraskad av att det känns som att det ständigt blåser kring mig trots att trädkronorna står i film stills och ord varken når till, fram eller in för att inte tala om ut.

Varje kväll kommer de där jävla tankarna åter, om allt som är kanske är kanske kunde varit kanske kanske inte är kanske kan ta slut och det sticker och kliar i kroppen så jag inte kan ligga still. varje morgon står jag pressad av andra mot ett t-banefönster och varje morgon köper jag en latte på caféet på tredje våningen, tar hissen upp till sju och försöker tänka förbi och fram. flytta på er så jag kommer förbi och fram.

Sällan till aldrig aldrig alltid är.