Jag börjar veckan med andan i halsen, fanfanfan på väggen och hetsar till arbetet för att rädda det som räddas kan. vilket jag givetvis gör, givetvis gör jag det alltid och allting löser sig alltid till slut, beträffande saker på arbetet, det som räddas kan. saker man kan påverka, som kommer utifrån och inte springer från insidan av huden. jag brukar säga det till mina kollegor när dem haussar upp sig över småsaker som inte kommer att ta kål på någon trots att de målar upp bilder av undergången. det löser sig, take a chill pill. själv har jag checkat ut två take away-latte under dagen.
Och orden som försvann någonstans på vägen har hittat stegen tillbaka till fingertoppsvals, jag kan inte nog understryka värdet av detta. den rusade, maniska känslan i bröstkorgen, som endast och enkom uppkommer av just skrivandet. ingen berusning i världen kan sparka så ljuvligt mot revbenen. jag grämer mig för att orden bara orkar ut under lediga dagar, för det är de olediga dagarna som är flest och skriker högst och vetskapen om detta gör mig bitter, arg och ledsen. uppgiven inför faktum att
vi blev som dom andra
och jag tänker att kanske tvångströjan måste grävas fram ur minnet även under de olediga dagarna. som ett schema, ett tvångsmässigt spel, där jag skall stapla upp piskrapp för orden även när de egentligen inte förlustar sig ut.
Jag behöver lämna det här skeppet på sjunde nu, jag tror knappt jag blir kvar timmen ut. sedan måste jag åka och hämta ut en tavla på bukowskis för någon annans räkning. jag hade tänkt mig att min premiär skulle se lite business och värdig ut men kylan utanför fönstret påkallar snarare luffarkläder och såret i min näsa har inte riktig läkt. men jag sväljer det sista kaffet och låtsas att huden för en gångs skull har utsidan vänd åt rätt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar