Om(nipotens)

och någonstans på vägen till arbetet känns det som november, där i regnet under de stora kastanjeträden. och jag har tunn sommarklänning och kängor och damien rice och stora droppar ramlar från lövverket ner på näsan, men jag har aldrig någonsin varit rädd för höstens (be)grepp.

& jag tänker att någon eller något borde ta den där pannlampan, kompassen, kartan och kanariefågeln och ge sig ner i urgrunden av det som sägs vara min själ (det ryktas om att den flyter runt någonstans i blodomloppet), liksom sådär för att hitta det som skaver, för det kan inte vara möjligt att hemsökas av så tusenfaldiga tankar och enfaldiga domedagar varje kväll när ljusen släcks, nej det kan inte vara möjligt och alldeles säkert inte sunt.

& jag tror mig ha ett grustag någonstans i magtrakten, någonstans i det ofungerande systemet kring pankreas, ventriculus gaster, lien och renes och så länge jag kan minnas har jag fått ångest av sandtag

famntag, klapp eller kyss.

det är snart slutet av augusti men det känns redan som höst. men jag har aldrig varit rädd för höstens begrepp trots att jag är den räddaste flickan i världen. trots att jag är räddsomfan har jag aldrig varit rädd för hösten. hösten är alltid den nya tiden.


 

Om fotnoter.

Apropå tid sa min kärlek igår, rent apropå ingenting eller något tv-program som någon blev utsatt för:

Om tretton år fyller jag femtio.

Jag: om fjorton år, menar du.

(Tystnad)

Jag igen: mm, och du vet väl hur fort de här senaste fjorton åren har gått?

Han: ja... åh! varför sa jag så?!

Sedan kom det sig så, att en ångestens slöja la sig över gårdshuset, där mitt på södermalm, där på söders höjder, där, inte alls långt ifrån vita bergen, där ulf lundell lät sin jack bo i litet hus. just där.

och någonstans säkerligen alldeles i närheten, sitter lundell som också är en gammal man nu, och undrar vad som hände med åren.

Om gårdagens vankelmod.

Jag råkar fastna i min allra första bloggy under kaffepausen. det är svårt att inte göra, svårt att inte låta sig föras tillbaka i tiden. fem-sju år, som att allt var så annorlunda då men ändå precis likadant och samma lika. jag censurerade inget då, på gott och ont. i minnet minns jag allt jag glömt.

Jag skrev mycket om kjellvander d.y., om nils, om eftersända hjärtan och ält. ält ält ält. ctrl ält del. aldrig sa aldrig, alltid sa alltid till aldrig. jag plockar ut en del ord, några uppslag som kan komma att passa i den eviga boken jag skriver på. referenser till ett sviktande minne. punktnedslag i tillvaron.

Jag äter lunch med mina kollegor. vi talar om documenta men jag lyssnar mest, petar i en pastasallad. fetaosten för stor. tills något nämns om william kentridge, någon installation, titel obemärkt. jag saknar kentridge. något med det där att jag rymde ner till hans utställning flera gånger om dagen när jag arbetade på museet. drogs dit, i tid och otid. rymde ner i hans utställning. det var också år sedan.

Om the last day of summer.

Aldrig förr har så många dagar känts som the last day of summer. jag och sol brukar på spiken kunna säga när det hela egentligen inträffar. det handlar inte om väder, utan om en känsla. men nu är den flyktig, obeslutsam. den infaller hela tiden och inte alls.

Och jag tänkte att jag borde föra minnesanteckningar om de gångna veckorna. om att blygsamt fara till olika platser, bli bjuden på kir medan solen går upp över en gård i värmland, på ett stillastående lastbilsflak vid myggvänern. svett från logdansen som just torkat och den sällsamma tystnaden bakom ladugården och leka låtsas vara ungdom igen. & kanske var det väldigt vackert att för första gången sedan kanske 2006 tänka att: klockan är bara ett förtvivlat (förtvinat?) påhitt. något om att vänta på tåg, alldeles ensam med lars winnerbäcks svåra steg i lurarna tills även ipoden la av och regnmolnen hopade sig över ett yrsligt huvud.

Jag borde skriva om dygnet på tyresö som var så fint, om att impulsivt fara ut i skärgården och bli mer myggbiten trots skydd. om att göra nästan allt med honom, om att vi fick fler dagar än tidigare.

Något om hur fint det var att äntligen få mina vänner tillbaka, även om de lediga dagarna tagit slut. 

Jag borde skriva något om allt detta, men istället ekar last day of summer under huden. som att verkligheten kommit tillbaka och verkligheten kräver full uppmärksamhet. idag var dagen då jag försiktigt började gå dubbelt för att lära mig mitt framtida nya arbete. det går inte att leka låtsas ungdom där, och jag skall inte sticka under stolen med att jag är lite rädd. 

Och någonstans i sällsamma nerver pinar verkligheten lite hårdare, för idag skulle hon ha fyllt lika gammal som jag. idag är en av de dandagar som infaller två gånger varje år, trots att bara en är kvar.

Om allt.

Ibland, ganska ofta, brukar jag ge bort mina (dåliga) egenskaper till mina fiktiva karaktärer. på något sätt blir de lättare att leva med då.

Något med förstärkning. inget avskyvärt är så älskvärt som applicerat på något(n) annat(n).

Det är något visst med att suga musten ur vad det än må vara. om det så är en själv över ett glas vitt trots att tiden egentligen sagt nej. hans andetag från sängkanten, eller conor på så låg volym att endast minnet sätter ackorden.

Jag upplever mig oftast vara tömd på tid trots att jag vet att det är befängt. jag upplever mig oftast som levd utan upp.

därav känslan.

http://youtu.be/dU7mr9Dw6-k