Jag hade hjärtklappning hela första kvarten och jag har inte hämtat mig än. när jag har gjort det ämnar jag försöka skriva något mer konkret kring själva utställningen men jag vet inte vad det blir av det eller var jag gömmer det.
Och det var något alldeles särskilt med det där skymningsljuset som krackelerade hela atmosfären medan svarta skogssilhuetter passerade utanför tågfönstret den där kvällen i oktober då vi reste mot västkusten där det alltid regnar. något alldeles särskilt med tjärnskymtarna och höstsonetterna. tågbyte i göteborg och vindlande spår. i halmstad föll regnet från det att vi kom till det att vi åkte hem och den planerade bussfärden till konstmuseet byttes ut mot en resa i en taxi som faktiskt var en buss. och den planerade bussfärden in mot centrum igen, när jag tagit flera varv i utställningssalen, ramlat psykiskt över min egna fötter, bytt några snabba ord med intendenten och led av separationsångest byttes även den ut mot en taxi som faktiskt var en buss (vi tror inte att det finns vanliga taxibilar i halmstad) då vi efter femtio meter hade dyngsura ben och ett paraply som vek sig för vinden.
Det skulle sedan visa sig att vi såg mer av flygplatsområdet än själva halmstad men vi kastade ett öga på norre port mellan ölen, blev eskorterade av en kebabätande pojke till någon bar, klagade på illaluktande öl som blev utbytt (2 gånger) och insåg att utelivet i halmstad inte är något att hänga i granen men det spelade absolut ingen som helst roll för hjärtat var stort som en luftballong där i sviterna av de där fantastiska låtarna som rymdes inom de vita väggarna några kilometer från regionbussterminalen.