Om tidlösheten

& jag glömde aldrig orden. kanske lyckades de bara inte rinna ut genom fingrarna. när hösten obönhörligen är här och vi överlever stormen som passerade obemärkt någonstans under våra fötter till tonerna av regnet som slog mot bottenvåningens fönster. och lou reed är död, han där som ackompanjerade dagarna då jag någonstans i någon mån blev mig själv till bilderna på televisionen. satellite of love och glitter runt ögonen. shiny boots of leather trippandes på ett  dansgolv av fimpar och aska  och vännerna för livet som inte fick leva.

det är någonting med tiden.

veckor och månader. någon norr, avtryck som stockade sig i halsen och han där rakt framför, bredvid, bakom, medan mina fingrar ritar stjärnbilder mellan födelsemärkena på hans rygg. jag har svårt att nå ut till flera på en gång. jag får inte fokus med för många berättelser.

vi åker ut till ekerö en motljusdag i oktober. plockar bort höstlöven från flickornas epitafium och jag tänker att precis där under mina fötter, precis där under jord och rötter vilar han. min tygghetshamn. det finns något alarmerande stort i det lilla. på hans gravsten finns inga datum återgivna, inga årtal. den appellerande tidlösheten. en väntansväv tills snön kommer.

Om att varje människa är en ö

Äsch då! den censurerade verkligheten har ju inte gått helt bet än, så låtom den fortsätta. jag försöker tonsätta den med ny musik men jag hittar alltid tillbaka till mina darlings som jag aldrig förmår att döda. den hopdiktade verkligheten, den där iscensättningen av scenen. tystnad, tagning, galerie demone (som jag aldrig och alltid har saknat dig)!

Jag sitter i mörkret den där första gången av historiskt många gånger och jag undrar om jag är mest rädd för att jag saknar de där riktiga samtalen eller om jag är mer rädd för att de aldrig liksom fanns. att allt är en chimär, sensuellt och noggrant uppbyggd av den diktatoriska låtsasvärlden som jag ser mindre och mindre av vare gång den gör sig hiskeligt påmind. om jag är mer rädd att inte ha kvar något som en gång fanns, eller är mer rädd för att det aldrig funnits.

Jag brukar låtsas att jag står rakryggad igenom allt, att jag är en sådan som klarar mig. den där egenskapen av att vara en sådan som är så lätt att förorätta, att göra till intet, gav jag för länge sedan bort till en av mina fiktiva karaktärer. jag vet att han förvaltar den väl, men han är dålig på att hålla den för sig själv. en gåva är något man tar emot, även om det motsatta förstås kan fungera men det är aldrig någon spegel med i spelet, det var liksom aldrig tanken.

så oförskämt.

Så jag klickar på "play" för att se olle ljungström i nyhetsmorgon som gick här i morse då jag istället lyckades se klart en film som jag somnade ifrån häromdagen. jag klickar på "play" och åter känns det som att det är en trygghetsö som tar fart därifrån soffan där jag sitter i min ensamhet med ett glas rödvin i handen och öl i kylen och luvan dragen över öronen och det är en sorts trygghetsö som sätter fart mot det ensamma öppna havet när olle får göra sig hörd.

   jag tycker inte synd om mig själv...  jo jag tycker synd om mig själv som..,  
   men ... inte i bemärkelsen att jag tycker att det finns någon som skall 
   bestraffas eller att livet hade kunnat... men jag tycker synd om mig själv  
   för att jag har det här... ett sår kanske, man kan kalla det för, och att det 
   aldrig går att lösa.

Om att universum går mot total utplåning

För det är elementarpartiklar och solen som skall brinna ut som en tändsticka i ett mörkt rum. på natten drömmer jag att jag drömmer och jag slår upp ögonen med ett tyst skrik. "meta!"

Vi trängs i sängen och mot nätterna går mina tankar mot döden och den förlust som bara kommer närmre. utanför fönstren rider kung bore ut alla stormar, ty han låter sig inte drivas på någon port. jag tappar räkningen på dagarna och deras namn och det här med en början och ett slut har alltid varit något som skrämmer mig. jordens undergång, ordens slut. sångerna i mitt huvud kommer liksom inte ut utan att snöra sig kring min tunga som alger i det där grumliga vattnet vid barndomens badplatser. stammande, som gröt i munnen.

Jag såg en film häromdagen och erinrade känslan av snögrottor, den kalla doften, det isblå vakuumet. som att världen aldrig riktigt nådde varken in eller ut; som att allt liksom stannade under huden, någonstans mellan barnets händer och det kommande bröstkorgskungadömet. och universum går ständigt mot sitt slut. de säger att solen skall brinna ut. ett före men aldrig ett efter.

Om att dina tankar alltid legat nära mina.

Kanske var det fråga om någon slags katharsis, tänker jag där jag går med mina vita sneakers i snön, på väg till affären för att köpa kakao. någon slags katharsis, en ursäkt till överjaget. någonstans inom mig har jag alltid vetat att jag har sparat en provisorisk hängbro för att kunna kasta ut - dock inte helt utan möda - för att kunna ta en avstickare till längtanslandet som jag sedan länge hävdat att jag vänt ryggen. och där i kyrkan skrek han min hud knottrig när han inledde med the big picture och avslutade med waste of paint och liksom en hel värld ett helt liv där emellan och det är alltid samma smak, samma känsla över huden, som där och då, när jag liksom levde samma liv som texterna och blickade ner på gården från tredje våningen i kollektivet. en form av katharsis i att möta gamla förälskelser, om så tonsatta, fasta eller i vattenlöslig form. en form av katharsis när jag skyndade över den där provisoriska hängbron, över till längtansland. det såg ut precis så som jag minns det. känslan sitter kvar någonstans mellan renskrubbad hud och årsringarna i blodet.

.

Kanske är det precis i slutet av just det här året och kanske spelar jag jonathan richman i ett nästan nedsläckt gårdshus där den enda ljuskällan är själva världen och och mormorslampan som aldrig var min mormors och så de där nyinköpta värmeljusen och kanske tänker jag samma tanke som jag tänkte just natten innan.

att så många människors liv just gick i spillror, att hela deras värld rasade sönder sådär i samma sekund som någon tog sitt sista andetag.

En egoistisk tanke i mörkret, men så just det där. med alla dessa människor vars värld just har rämnat,  medan min lyser svagt från hörnet på hyllan. sådär som att taket just rasade in och lämnade väg för allt smältvatten som finns. och så det där med min värld som rämnade den där dagen den 23 mars 2010. min värld som rämnade just då, där i det blekskrikande ljuset på fjärde våningen. den världen kom rasande in i bottenvåningen i mitt gårdshus när jag inatt läste att deras värld hade rämnat. självklart hade jag inte glömt det (de bara fötterna mot ett kallt golv som om det var det enda som kändes). självklart hade jag inte glömt bort att tänka på det varje dag. men det blev bara så tydligt. en erbarmlig repris, trots att ingen och ingenting någonsin kan jämföras. trots att ingen går igen går allt igen.

Och jag tror att du var en fin människa. en sådan där vackervän. världen hade nog rämnat även om du inte var det. för världen rämnar alltid. det är så den gör sig påmind. det är när världen rämnar som vi faktiskt märker att den finns. det är så lätt att glömma annars.

men världen rämnar alltid. förr eller senare blir vi påminda om livet. om att världen inte bara kan utan kommer att rämna. obarmhärtigt, kallt och oberäknat noggrant i varje hetsig uträkning.

Om tidlöshetens laglösa bundenhet.

Jag minns när jag på Moderna Museet en kulen dag för flera år sedan, erinrar mig att det var i anslutningen av filmvisningen av Chaplins Moderna tider (1936), stötte på Viking Eggelings Diagonalsymfonin från 1920. det slog mig just att jag då tyckte att den var uråldrig, lite som det äldsta som skett i modern tid. som att det var ljusår ifrån tiden och den vita kuben till rum där jag just då stod. och när jag nu läser om den känns 1920 plötsligt så väldigt mycket närmre. som att både tiden och avstånden har krympt. som att åldern och visheten (?) förminskat världen och historien och att det inte längre finns några hisnande djup. inget då före nu trots att nu aldrig kunnat finnas utan då. Lite som såhär*:

Annars. tvättar sönder händerna. de där fixa idéerna igen.

*©Stenmark

Om regnet. om stormen.

Jag borde ha förstått obalansen i kroppen den där måndagen då jag klev av vid stationen där arbetet ligger och tårarna liksom sådär endast hölls kvar av ytspänningen i samma ögonblick som crescendot i "severus and stone" skapade en översvämning i öronen. turligt nog, för att undvika någon scen, lyckades jag hålla dem i dragläge, sådär som att ögonen endast och bara tårats av en vind och ingenting annat.

Dagen efter, febervärk i nacken och tjocktjock hals.

Natten till idag, jag liksom sådär hostade mig till sömns efter timmar av kuddtravande men försökte ligga stillstill för att inte hålla båda delarna av familjen i sömnlöshetens hand. jag vaknade upp med en känsla av att allt börjar om, att allt sådär börjar på nytt.

Och på långalånga vägen mot de stora blå, det stora ispalatset kommer "severus and stone" och rämnar alla barriärer igen. turligt nog, för att undvika en scen, skattade jag mig lycklig då det var regnstorm där på vägen bredvid fältet. och mina nya svarta kängor trummade takten medan jag drog ner paraplyet över huvudet, över ögonen. och medan jag köper min latte på pressbyrån utan att ta av mig vantarna tänker jag att fan, den där ben cooper. vilken jävla karl.

From here on out, I'll wear this face for both of us.