I mellantiderna fastnar jag i gamla fotografier igen. den där bitterljuva känslan av glädjen i att vara därifrån blandat med frustrationen över att vilja tillbaka till ögonblick. som att allt är så kluvet men som att det hör till. som den där förargliga påminnelsen häromveckorna som skapade en ilska av omåttlighet för att det blodkärlet skulle vara just tömt och dömt. som den där synen av mina tomma väggar mina vackra tapeter när jag i sakta men hastigt mak stänger och låser om dagarna på torpet.
för det är ett uppbrott; ett hack i tidslinjen med ständiga mentala post it-lappar som hägrande påminnelser om då, nu, sen, med huden som en tidskapsel och klockan endast för att vänta ut och vakna.
Om en vecka.
och så hasar jag omkring bland lådor och lampor som står på golvet, med bortfärgad blondhet och ben som inte viker och jag tänker sådär sentimentalt fånigt medan jag fyller på diskmedel i sprayflaskan att
det här kanske är sista gången jag fyller på diskmedel i sprayflaskan på torpet.
det här kanske är sista gången jag fyller på diskmedel i sprayflaskan på torpet.
Om vinterexkursioner och linjeföring.
det var einar jolin den dagen
och jag missade spårvagnen.
en dag skulle vi se zorn och han väntade länge
på att få ta just den här bilden just då.
det är mycket med waldemarsudde om vintertid.
Om någon liten och någon.
Hallå i luren, vem e de som ringer, e de lemuren?
idag fyller din lilla år. tre år fyller han. hade saker varit som vanligt, sådär som de borde vara, skulle vi förmodligen vara på kalas idag. du hade bjudit in till kalas och du hade förmodligen bakat en kick ass-tårta. en jävligt fin tårta hade du bakat och det hade varit ballonger och presenter och massor av folk och alla hade sagt fasen så fort tre år går!
nu är saker inte som vanligt. man kan ljuga och säga att det börjar bli "som vanligt" men det kommer aldrig att bli som vanligt och det är absolut inte som det borde vara. för du är inte här för att ställa till med kalas och baka en kick ass-tårta för din lilla som fyller tre år idag. men jag hoppas att din lillas nya familj gör det. jag tror och hoppas att de ställer till med ett jäkla kalas och jag vet att du är där.
idag fyller din lilla år. tre år fyller han. hade saker varit som vanligt, sådär som de borde vara, skulle vi förmodligen vara på kalas idag. du hade bjudit in till kalas och du hade förmodligen bakat en kick ass-tårta. en jävligt fin tårta hade du bakat och det hade varit ballonger och presenter och massor av folk och alla hade sagt fasen så fort tre år går!
nu är saker inte som vanligt. man kan ljuga och säga att det börjar bli "som vanligt" men det kommer aldrig att bli som vanligt och det är absolut inte som det borde vara. för du är inte här för att ställa till med kalas och baka en kick ass-tårta för din lilla som fyller tre år idag. men jag hoppas att din lillas nya familj gör det. jag tror och hoppas att de ställer till med ett jäkla kalas och jag vet att du är där.
Om den viktigaste av meningar.
Första gången jag såg bright eyes var på hultsfred anno 2004. jag hade åkt dit enbart för att se dem och tog hela skiten med att bo i tält och vara miserabel och lycklig endast av just den anledningen att bright eyes skulle besöka smålands skogar. det var jag och richard som åkte dit och jag minns det som att det hände förra veckan, då han stod bakom och höll om mig sekunderna innan conor syntes på scen och han skrek "andas! andas!" medan vi balanserade på en gummiupphöjning för att se bättre och det var sommar och det var rus och det var bland det största jag upplevt och vi tappade bort varandra direkt vid första tonen då vi båda ansåg att det var every man for himself i fråga om att komma längst fram. ett år senare var richard död och sedan dess har jag sett conor vid ett flertal tillfällen. det allra senaste var just precis på medis, tillsammans med blå men jag minns inte vilket år men jag minns känslan i bröstvärnet för inget annat band har haft en sådan påverkan på mig sedan den där arla morgonen då jag för första gången som av en händelse råkade sätta på don´t know when but a day is gonna come, i maniskt tillstånd medan solen sov i sängen bredvid.
efter det fanns det aldrig någon stoppknapp.
Det är bright eyes som har betytt mest av all musik jag någonsin lyssnat på, de som ackompanjerat mina rätt- och felsteg genom alla dessa år. genom kärleksdans, hjärtemord och maniska dagar. de har tonsatt alla mina resor genom uppochnerframochbak, format mig och gett instrument till alla mina tankar och känslor. conor har varit min glädje, min sorg och min förbaskade snuttefilt och mitt eviga trygghetsbeteende, inte alltför olikt den där vattenflaskan jag alltid måste bära med mig för att minimera risken för panik.
Inte konstigt då, att jag går upp klockan 06 och sitter manisk som en gam med hjärtat i halsen och väntar på biljettsläppet.
Om snart en månad kommer bröstbenet att öppnas igen, precis som då, precis som alltid sedan.
efter det fanns det aldrig någon stoppknapp.
Det är bright eyes som har betytt mest av all musik jag någonsin lyssnat på, de som ackompanjerat mina rätt- och felsteg genom alla dessa år. genom kärleksdans, hjärtemord och maniska dagar. de har tonsatt alla mina resor genom uppochnerframochbak, format mig och gett instrument till alla mina tankar och känslor. conor har varit min glädje, min sorg och min förbaskade snuttefilt och mitt eviga trygghetsbeteende, inte alltför olikt den där vattenflaskan jag alltid måste bära med mig för att minimera risken för panik.
Inte konstigt då, att jag går upp klockan 06 och sitter manisk som en gam med hjärtat i halsen och väntar på biljettsläppet.
Om snart en månad kommer bröstbenet att öppnas igen, precis som då, precis som alltid sedan.
Om att lämna plats.
Står och hivar saker i stora containrar på återvinningsstationen igen. det är säckar och åter säckar av gamla textilier, block och åter tusen saker som jag inte anser mig behöva längre och hoppas att inte sakna. så mycket saker man har samlat på sig genom åren och bara flyttat från låda till låda, från skåp till skåp. på torpet är luften lättare att andas för varje pinal som lämnar plats för syret.
Men så ligger jag i sängen mitt i natten och tittar på väggarna som är delvis vita och delvis tapetserade kanske någon falsk guldram på en spik och jag ligger där och det känns som att jag bara skall låna ut min lägenhet en stund, kanske bara för att åka på semester en stund. det känns lite som att jag bara skall vara därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka, som om ingenting har hänt.
Så är sannerligen inte tanken, för om tanken var så skulle det hela vara ett dödsdömt projekt som varken var tiden eller mödan värt. tanken är att jag skall flytta därifrån för gott, att vi skall flytta sådär ihop.
Det är bara det där med overklighetskänslan. det närmaste vi har kommit är när vi åter stod utanför i kvällsvist mörker och pekade mot svarta glasrutor och sa
där skall vi bo.
Men så ligger jag i sängen mitt i natten och tittar på väggarna som är delvis vita och delvis tapetserade kanske någon falsk guldram på en spik och jag ligger där och det känns som att jag bara skall låna ut min lägenhet en stund, kanske bara för att åka på semester en stund. det känns lite som att jag bara skall vara därifrån ett tag för att sedan komma tillbaka, som om ingenting har hänt.
Så är sannerligen inte tanken, för om tanken var så skulle det hela vara ett dödsdömt projekt som varken var tiden eller mödan värt. tanken är att jag skall flytta därifrån för gott, att vi skall flytta sådär ihop.
Det är bara det där med overklighetskänslan. det närmaste vi har kommit är när vi åter stod utanför i kvällsvist mörker och pekade mot svarta glasrutor och sa
där skall vi bo.
Om snart.
Två gånger får jag frågan om hur "länge har ni varit tillsammans nu?". och jag säger som om jag aldrig svarat på någon annan fråga någonsin att
15 månader igår.
och det finns tusen anledningar till att jag vet just svaret på just den frågan. att jag vet just det. men ibland är den enda anledningen just den av just den känslan av att
att att att lyssna på dina andetag mitt i natten, medan jag dricker kaffe ur min moderna museet-mugg.
känslan av just dig just när du sover just till mitt ständiga koffeinintag.
just känslan av att just precis nu, just precis när som helst, får jag lägga mig där just bredvid dig.
15 månader igår.
och det finns tusen anledningar till att jag vet just svaret på just den frågan. att jag vet just det. men ibland är den enda anledningen just den av just den känslan av att
att att att lyssna på dina andetag mitt i natten, medan jag dricker kaffe ur min moderna museet-mugg.
känslan av just dig just när du sover just till mitt ständiga koffeinintag.
just känslan av att just precis nu, just precis när som helst, får jag lägga mig där just bredvid dig.
Om min farmor.
Jag minns fortfarande hur min farmors händer såg ut.
sådär rynkiga, som att man kunde se fårorna i naglarna lika väl som på handryggarna. så lena de kändes mot mina skrovliga, de där gamla händerna. och hur hennes hår kändes mot kinden när man böjde sig ner för att ge henne en kram; man fick alltid böja sig ner för farmor blev bara mindre med åren. det där tunntunna håret, som en kittling från ett dun som rymt ur en kudde. håret som alltid var lagt. hon var noga med det, även på slutet. jag såg min farmor utan lagt hår en enda gång, när hon brutit lårbenshalsen och låg på sjukhus, ja efter att hon hade ramlat och fått rulla in sig i mattan för att inte frysa tills hon blev hittad. jag har aldrig sett något som sett så skört ut, varken förr eller senare. som att man pressat ihop henne mellan händerna och lämnat henne där förvirrad, som en blöt liten fågel.
Min farmor levde i många år efter att hon brutit lårbenshalsen. sista gången jag såg henne låg hon i sin säng på hemmet, det med inramade fotografier av oss i hyllan som hon fått ta med sig hemifrån. hon låg där i sängen och såg så skör ut men hennes hår var lagt. jag minns att jag satt tyst för jag hade inget att säga för jag kände aldrig riktigt min farmor efter att jag slutade vara liten.
men jag minns hur hennes händer såg ut. hur lena de var mot mina skrovliga.
sådär rynkiga, som att man kunde se fårorna i naglarna lika väl som på handryggarna. så lena de kändes mot mina skrovliga, de där gamla händerna. och hur hennes hår kändes mot kinden när man böjde sig ner för att ge henne en kram; man fick alltid böja sig ner för farmor blev bara mindre med åren. det där tunntunna håret, som en kittling från ett dun som rymt ur en kudde. håret som alltid var lagt. hon var noga med det, även på slutet. jag såg min farmor utan lagt hår en enda gång, när hon brutit lårbenshalsen och låg på sjukhus, ja efter att hon hade ramlat och fått rulla in sig i mattan för att inte frysa tills hon blev hittad. jag har aldrig sett något som sett så skört ut, varken förr eller senare. som att man pressat ihop henne mellan händerna och lämnat henne där förvirrad, som en blöt liten fågel.
Min farmor levde i många år efter att hon brutit lårbenshalsen. sista gången jag såg henne låg hon i sin säng på hemmet, det med inramade fotografier av oss i hyllan som hon fått ta med sig hemifrån. hon låg där i sängen och såg så skör ut men hennes hår var lagt. jag minns att jag satt tyst för jag hade inget att säga för jag kände aldrig riktigt min farmor efter att jag slutade vara liten.
men jag minns hur hennes händer såg ut. hur lena de var mot mina skrovliga.
Om själsö och årsvindlingar.
Vid havet på tolvslaget. det är andra gången i rad som mina läppar nuddar hans just när åren vänder. jag vet inte om jag ser några raketer men. kramar främlingar och röker några bloss på cigarren. för man får. halvmeters snö som de skottat fina gångar i. tänt marschaller. tidigare, kanske den finaste nyårsmiddagen någonsin, hos de fina. en salong i konstnärshemmet. panoramafönster, brasa och levande ljus. fyrarätters och dessertvin. en gammal vevgrammofon i hallen som någon lär mig bemästra. ett vackert oljud genom dörrarna.
Jag gråter några skvättar över flickan med slangarna, där i soffan när tiden slutat räknas. som sig bör, som hör till, som om oundvikligt. som att jag i vanliga fall placerat allt det där i en omsorgsfullt tillsluten aluminiumlåda och gömt någonstans längst in i ryggraden. som att den med några procent för mycket hotas sprängas som en ammoniaktank men istället bara läcker ut. lite då och då, lite i taget. som att det måste vara så. ibland undrar jag om det är hon som sitter i min rygg. men natten går över så snabbt som den kom, jag tappade för längesedan räkningen. vi lämnar inte lakanen förrän halv sex dagen efter. särskilt sävligt långsamt förflyttade till en delad soffa, sparsmakade ord. jag tycker om att inte behöva känna tvång.
Kanske var det finast att sova i samma tältsäng trots att vi hade tillgång till två, där på övervåningen dit värmen aldrig nådde. 90 centimeter utan möjlighet till rörelse. kanske var det bara just att vara där just då, på ön där tiden inte har samma betydelse. kanske var det något annat.
På nyårsnatten har jag glömt hur man spelar shoreline på gitarren, men på planet hem medan han somnar till bredvid minns jag.
Jag gråter några skvättar över flickan med slangarna, där i soffan när tiden slutat räknas. som sig bör, som hör till, som om oundvikligt. som att jag i vanliga fall placerat allt det där i en omsorgsfullt tillsluten aluminiumlåda och gömt någonstans längst in i ryggraden. som att den med några procent för mycket hotas sprängas som en ammoniaktank men istället bara läcker ut. lite då och då, lite i taget. som att det måste vara så. ibland undrar jag om det är hon som sitter i min rygg. men natten går över så snabbt som den kom, jag tappade för längesedan räkningen. vi lämnar inte lakanen förrän halv sex dagen efter. särskilt sävligt långsamt förflyttade till en delad soffa, sparsmakade ord. jag tycker om att inte behöva känna tvång.
Kanske var det finast att sova i samma tältsäng trots att vi hade tillgång till två, där på övervåningen dit värmen aldrig nådde. 90 centimeter utan möjlighet till rörelse. kanske var det bara just att vara där just då, på ön där tiden inte har samma betydelse. kanske var det något annat.
På nyårsnatten har jag glömt hur man spelar shoreline på gitarren, men på planet hem medan han somnar till bredvid minns jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)