Vid havet på tolvslaget. det är andra gången i rad som mina läppar nuddar hans just när åren vänder. jag vet inte om jag ser några raketer men. kramar främlingar och röker några bloss på cigarren. för man får. halvmeters snö som de skottat fina gångar i. tänt marschaller. tidigare, kanske den finaste nyårsmiddagen någonsin, hos de fina. en salong i konstnärshemmet. panoramafönster, brasa och levande ljus. fyrarätters och dessertvin. en gammal vevgrammofon i hallen som någon lär mig bemästra. ett vackert oljud genom dörrarna.
Jag gråter några skvättar över flickan med slangarna, där i soffan när tiden slutat räknas. som sig bör, som hör till, som om oundvikligt. som att jag i vanliga fall placerat allt det där i en omsorgsfullt tillsluten aluminiumlåda och gömt någonstans längst in i ryggraden. som att den med några procent för mycket hotas sprängas som en ammoniaktank men istället bara läcker ut. lite då och då, lite i taget. som att det måste vara så. ibland undrar jag om det är hon som sitter i min rygg. men natten går över så snabbt som den kom, jag tappade för längesedan räkningen. vi lämnar inte lakanen förrän halv sex dagen efter. särskilt sävligt långsamt förflyttade till en delad soffa, sparsmakade ord. jag tycker om att inte behöva känna tvång.
Kanske var det finast att sova i samma tältsäng trots att vi hade tillgång till två, där på övervåningen dit värmen aldrig nådde. 90 centimeter utan möjlighet till rörelse. kanske var det bara just att vara där just då, på ön där tiden inte har samma betydelse. kanske var det något annat.
På nyårsnatten har jag glömt hur man spelar shoreline på gitarren, men på planet hem medan han somnar till bredvid minns jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar