Jag minns fortfarande hur min farmors händer såg ut.
sådär rynkiga, som att man kunde se fårorna i naglarna lika väl som på handryggarna. så lena de kändes mot mina skrovliga, de där gamla händerna. och hur hennes hår kändes mot kinden när man böjde sig ner för att ge henne en kram; man fick alltid böja sig ner för farmor blev bara mindre med åren. det där tunntunna håret, som en kittling från ett dun som rymt ur en kudde. håret som alltid var lagt. hon var noga med det, även på slutet. jag såg min farmor utan lagt hår en enda gång, när hon brutit lårbenshalsen och låg på sjukhus, ja efter att hon hade ramlat och fått rulla in sig i mattan för att inte frysa tills hon blev hittad. jag har aldrig sett något som sett så skört ut, varken förr eller senare. som att man pressat ihop henne mellan händerna och lämnat henne där förvirrad, som en blöt liten fågel.
Min farmor levde i många år efter att hon brutit lårbenshalsen. sista gången jag såg henne låg hon i sin säng på hemmet, det med inramade fotografier av oss i hyllan som hon fått ta med sig hemifrån. hon låg där i sängen och såg så skör ut men hennes hår var lagt. jag minns att jag satt tyst för jag hade inget att säga för jag kände aldrig riktigt min farmor efter att jag slutade vara liten.
men jag minns hur hennes händer såg ut. hur lena de var mot mina skrovliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar