Första gången jag såg bright eyes var på hultsfred anno 2004. jag hade åkt dit enbart för att se dem och tog hela skiten med att bo i tält och vara miserabel och lycklig endast av just den anledningen att bright eyes skulle besöka smålands skogar. det var jag och richard som åkte dit och jag minns det som att det hände förra veckan, då han stod bakom och höll om mig sekunderna innan conor syntes på scen och han skrek "andas! andas!" medan vi balanserade på en gummiupphöjning för att se bättre och det var sommar och det var rus och det var bland det största jag upplevt och vi tappade bort varandra direkt vid första tonen då vi båda ansåg att det var every man for himself i fråga om att komma längst fram. ett år senare var richard död och sedan dess har jag sett conor vid ett flertal tillfällen. det allra senaste var just precis på medis, tillsammans med blå men jag minns inte vilket år men jag minns känslan i bröstvärnet för inget annat band har haft en sådan påverkan på mig sedan den där arla morgonen då jag för första gången som av en händelse råkade sätta på don´t know when but a day is gonna come, i maniskt tillstånd medan solen sov i sängen bredvid.
efter det fanns det aldrig någon stoppknapp.
Det är bright eyes som har betytt mest av all musik jag någonsin lyssnat på, de som ackompanjerat mina rätt- och felsteg genom alla dessa år. genom kärleksdans, hjärtemord och maniska dagar. de har tonsatt alla mina resor genom uppochnerframochbak, format mig och gett instrument till alla mina tankar och känslor. conor har varit min glädje, min sorg och min förbaskade snuttefilt och mitt eviga trygghetsbeteende, inte alltför olikt den där vattenflaskan jag alltid måste bära med mig för att minimera risken för panik.
Inte konstigt då, att jag går upp klockan 06 och sitter manisk som en gam med hjärtat i halsen och väntar på biljettsläppet.
Om snart en månad kommer bröstbenet att öppnas igen, precis som då, precis som alltid sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar