Om ormdöden och vit väntan.

Var femte meter på vägen vid den stora skuggan ligger det en överkörd nykläckt ormunge. vid kröken möts jag av en kadaverodör mitt bland hundkex och redan utblommade maskrosor. för vem kan väl glömma när onkel mys åkte rutschkana längs en nervbana och skanderade att det som göms i snö kommer fram i tö!

Men dödens näsvinge göms lätt vid fårhagen där de sömniga lammen trutar fram vitsmutsiga ullnosar mot ens ben när man passerar, som att de alltid bara låg och dåsade i gräset så som sig bör innan klockan uppfinns.

Jag vaknar varje morgon mellan halv fem och sex. jag säger till honom att det är för att det blir ljust då, där genom våra fönster som saknar persienner och har vita gardiner. han svarar givetvis genom en kontring om norr, där sommarnätter aldrig blir mörka. likväl alltid mellan halv fem och sex. jag vaknar alltid före honom.

Tisdagsväntan och idag fyller min finaste sol år. jag vet med mig att han ligger och äter bakelser och dricker champagne i en park i berlin. som sig bör, när det är en av de viktigaste födelsedagarna som någonsin skett.

Om vulkaner, omskrift eller utskrift.

Buss 53 tar mig över slussen och förbi ett regnigt gamla stan. jag tror aldrig att jag har åkt med just den bussen förut, det grå vädret och postal service i lurarna får mig plötsligt att längta efter att åka riktigt långt med buss eller tåg. det var oerhört längesedan jag färdades långt på det sättet. som att det var en annan tid när jag stundtals åkte västerut. en annan tid, men jag minns fortfarande musiken jag då hade i öronen, över ringlande rälsar, längs flackande landskap. jag minns fortfarande känslan. som att olle ljungström skall komma och sjunga att resan är målet, även om det alltid fanns ett mål bortom den hur diffust eller klart det än må ha varit.

Någon timme senare har jag halvlegat på en brits och tillsammans med dr arne konstaterat att alla prylar ser bra ut. jag hade svårt att avgöra om han var barsk, brysk, blasé eller bara karl - ibland är det ju så. men det hela är avklarat och nu är det bara den stora skälvan kvar.

Tisdagstryck och jag klickar mig in på nyhetssidorna* hela tiden. tänk att en själv till slut kanske skulle komma att bli stoppad av en vulkan! det hade man aldrig trott! att en vulkan liksom skall korsa ens väg och ställa planerna på ända. exotiskt. men jag vägrar tro att vi inte kommer iväg till montmartre. jag har sedan lång tid sedan igår tänkt att man kanske endast skall tänka positivt, att liksom sådär fösa undan de negativa tankarna in i ladan som vore de en gammal sugga. den gamla devisen syns inte, finns inte kommer här väl till pass.

Så får det bli, så är bestämt.

*givetvis gäller det att leta rätt på adekvat information, eftersom våra kära dags- och kvällstidningar har en faiblesse för att hitta på både det ena och det fjärde (gärna med katastrofbilder snitsigt inklippta) och inte är främmande att måla både fan och hans släktträd på väggen är min nya favoritsite icenews.is.

Om daggfuktigt gräs under bara fötter.

Få saker kan göra att ens egen hud känns så välkommen som den känns då man  vaknar upp klockan halv sex på morgonen av att regnet slår mot fönster och man kan pressa den mot någons varma, där i ett kylslaget rum med en säng som har alldeles för många kuddar. det enda som kan skrika bort den där känslan av total ro är insikten om att det inte kan förbli då alarmet kommer att gå av inom en timme. men jag lät den vetskapen bero i en trygg invaggning av att jag förutseende nog plockat in solroskrukorna från uteplatsen redan kvällen innan och minimerade således hotet från en jordöversvämning på stenplattorna. i halvvaket tillstånd, jag tänkte på en plats på landet jag inte har, tätt tätt intill hans sömndrag.

Och den där vetskapen om att saker inte alltid måste vara som man gjort dem. den evigt sämsta söndagen som blev en av de bästa dagarna. premiärjogg på söder bland hundpromenader, en utflykt med fina till vaxholm där änderna försökte flirta in sig på lakanet som utgjorde vår picknickfilt. jag ser honom i ögonvrån i motljus där han sitter på stenhällen och fotograferar båtar med min kamera och jag tänker att du är fan det finaste jag vet.

Och jag tänker på känslan av total magi som infann sig på fredagskvällen i takt med att will sheffs leende kastade ljuvligt skarpa kontraster till vemodsvalsen som hans röst utgör och jag tänkte på den där totala tillfredsställelsen av att  få uppleva riktig musik alldeles sådär på riktigt med en öl i handen som att inget annat spelar någon roll och jag tänker på de eviga tankarna som snirklar sig in i hjärnvindlingarna när själen enligt konstens alla regler borde ha stillat sig för en liten stund, om bara för en söndagskväll, när jag ligger på soffan och ser på emil i lönneberga och de går ut på ungefär en och samma sak hela tiden

One of us will die inside these arms
Eyes wide open, naked as we came
One will spread our ashes 'round the yard 

tankar som inte ens snickeboa kan bota. då är den särdeles välkommen. den där känslan vid det där alldeles för tidiga uppvaknandet då ens egen hud plötsligt känns välkommen medan regnet slår mot fönster, mot stenplattor, mot södermalm och världen utanför. mot öron innanför vilka tankarna inte hunnit vakna.

Om att få vara plump bland demoner.

Majmitt och det förfasas över von triers presskonferens! stoppa pressarna, tänk om han är nazist tänk om tänk om vad gör vi då när vi skall plocka upp jag är kulturell-skylten och vifta med för att vi så gärna vill gilla von trier, men tänk om han är nazist tänk om tänk om eller var det ett skämt tänk om det inte var ett skämt var det ett skämt? tänk om det inte var ett skämt vad gör vi då och varför sa han sådär varför hur kunde han?! så snart något uttalas som inte är pk måste kastruller kastas över huvuden och slås på med slev. herregud och gudarsskymning, sådant skämtar man inte om! jag vill vrida mig ur lakanen och lägga mig på golvet och snurra in mig i en kokong, humma surrljud mot parketten men jag fortsätter att läsa i boken istället. my gosh, my gee, take a pill baby. 

inte undra på att folk går omkring som spända pianotrådar och gräver djupare gropar för depressionen att landa i när man så fort man vistas bland andra måste ha tillgång till det där manuset som, om det följs, visar att man är en bra människa med rätta tankar och känslor och framförallt, en människa som säger de rätta sakerna och inte det som är felfelfel; här är mallen lycka till! och en glädjens spark i baken. det handlar såklart mindre om von trier än om samhället och samlivet i stort men egentligen handlar det inte om någonting, men kanske också om allt på samma gång. förresten vill jag gärna se nya von trier-filmen. antichrist lämnade mig med skamliga avtryck på hornhinnan, det uppskattades.


Majmitt och jag har svårt för att somna varje kväll. som att oron i själen liksom spiller över i övertrötta ögon och repellerar allt som kallas r.e.m. tankearior och domedagsprofetior som ständiga följeslagare, får det vara en kopp thé eller föredrar du kaffe? jag har väl aldrig varit lätt att bli vän med. tur då att demoner och vintervålnader aldrig har varit sådana som  väntar på en inbjudan innan de knackar på dörren. och det här med besökstider, ja det skiter de blanka fan i.

Majmitt och hudnära skapar åtminstone en tidsfrist i själen, som ett lugn som tidvist kastar mjuka skuggor som skydd mot solen. när jag skall somna med hakan mot hans ryggrad undrar jag hur man kan tänka tre tankar på samma gång utan att de krokar i varandra. utan att de flätar samman sina lemmar tills man inte kan skilja den ene från den andre. jag somnar innan jag kommer fram till om det är möjligt.

Ikväll skall vi på spelning med glasvegas. det känns mest som att det skall göras. jag längtar mer till imorgon då jag änteligen skall få se okkervil river. med min finaste i källaren. det var en present från mig. jag får en sådan ljuvlig ångest av will sheffs röst. det är mina demoners present till mig.  

spelar de red skall jag höja glaset till skyn.

Om gränder.

Så vi gör det.

Annars blir det ju alltid sådär att det aldrig blir av. annars är man bara en liten lort. vid foten av montmartre ligger ett vandrarhem. det är blandade recensioner. men det är billigt. och det ligger vid foten av montmartre. där skall vi bo, om allt går som planerat. vi vet inte hur det är, men bara vi har tak över huvud och någonstans att spendera natten. resten är egentligen egalt, bara han är bredvid.

Jag kan ingenting om paris. han kan ingenting om paris. vi kan inte franska och vi kan inte staden. men vi gör det. kanske just därför.

jag är längtan och nervositet i ett enda knippe.

Om om.

tell me, baby, tell me
does his company make
light of a rainy day?
how i've missed you lately
and the way we would speak
and all that we wouldn't say

do his hands in your hair
feel a lot like a thing
you believe in
or a bit like a bird
stealing bread out from under your nose?

Om de där förbaskade döda ekarna,

Jag ligger på sofflocket och lyssnar på the creek drank the cradle. vilken jävla skiva det är. kanske världens bästa.

Så jag ligger på sofflocket med en öl i handen och lyssnar på just den skivan. jag brukade lyssna på den när jag var på gripsholm och tog mina sensommarpromenader kvällsvist i hjorthagen bland de döda ekarna. de vackravackra döda ekarna i hjorthagen. och the creek drank the cradle. det var där, just bara där och bara då, till den där skivan bland de döda ekarna som det där sällsamma fröet av lugn började gro i bröstvärnet. det är sällan jag känner dess rötter nu.

Men ensam på sofflocket, kvällsvist i gårdshuset medan jag lyssnar på den där skivan känns det som att jag kan förnimma hur det gror. jag undrar om söder bjuder samma känsla om jag går ut och promenerar nu. kanske ligger jag bara kvar. men här är en låt. kanske den vackraste: 

http://www.youtube.com/watch?v=n9SmwC_ZX0I