Om nattgångare.

Jag vaknar efter ännu en sömnlös natt. som att jag i gränslandet inte vet var jag skall lägga tankarna. istället för att kunna somna ligger jag och lyssnar på huset, vi har en star wariansk gångare på våningen ovanför. hälarna först, dampdampdamp. jag har alltid undrat varför gångare springer så mycket. mekaniskt kryssande mellan punkter jag inte känner till.

Ljudet stör mig inte särskilt. det är det där med tankarna som håller mig vaken. krypet under skinnet. jag har inga hyllor att lägga saker på där bakom hjärnbark och för mycket utväxt. så jag stressar fast jag egentligen inte behöver, jag är ju ledig. men stressen är likväl där ändå, förväntansviskar och tänker på förstörda dagar. jag vaknar när klockan ringer. ännu en sömnlösnatt. går till tvättstugan med luva i regnet.

aldrig stavas aldrig med två l. alltid stavas alltid med. 

Tänk om det kommer ord idag. det skulle rädda mig.

Om solkatters stormvarningar.

Jag ligger och lyssnar på huset igen. ett svagt sugande från väggarna. igår hade en spindel spatserat över golvet utan att jag märkt det. det knackar ibland. tjuter. i övrigt tyst.

Jag läser andras ord och undrar när mina skall komma ut. jag tänker redan på bilderna jag tänkt. ändock förblir jag tyst, fingrarna stilla. väntansvärden eller längtansvärden. låtsasvärlden låter sig väntas på. så jag läser rad efter rad, andras röster, någons fiktiva minne.


Jag går tantolunden runt. södra station, kullersten, lars som sjunger visor medan jag gömmer mig bakom solglas i stormen. cyklar hade vält av vinden här på innergården. mina kläder blåser upp. det var knappt att jag tog mig ut.

It´s true that I always feel, in some way, as if a part 

of myself, if not my whole being, is under some

obscure threat. Or under the threat of a threat.

                                        - Lucien, 1972

Om katterna på vinden.

Katterna på vinden har skickat ner ett gammalt minne från 2008.

All happiness carries with it 

the seed of its own end.

                        - Lucien, The Necrophiliac, 1972

Om krångelsängar och sångfåglar.

Ungefär i samma sekund som jag stänger dörren om honom förvandlas jag till en katt.

En sådan där dumstrutskatt, alldeles för tillgiven för sin egen katthälsas bästa. en sådan katt, som hoppar upp på fönsterbrädet och spanar. väntar på att den som gick skall komma tillbaka, där på gatan, där bland alla andra, där bland tomhet.

Jag har aldrig varit en sådan som är bra på långa hejdås med den som tagit sig under min hud och fått gripklorna att gräva sig genom brosk och ben, ut genom bröstvärnet. jag har aldrig varit särskilt bra på det, nej, jag skall inte ljuga. och kanske är det väl mest det att jag inte har varit utan honom en hel natt på snart sex månader, och kanske är det det

att jag kommer att sakna det där med att lakanen på hans sida av sängen alltid är alldeles uppkrånglade varje morgon. nu kommer sängen att vara slät även när jag vaknar. kanske är det bara en sådan sak. även om han kommer tillbaka, så vet jag att jag kommer sakna det. man gör sådant, som en gammal fånig dumstrutskatt.

och kanske är det det, att sällan har en vecka eller kanske bara lite mer, varit ett långt hejdå förut.

Jag sätter igång let england shake igen. öppnar en 1664. bara för sakens skull. planerar in möten, människor, tid. bara för sakens skull och saken är den att det är så mycket jag vill hinna med, så många jag vill träffa, så många ord jag vill skriva och så många ackord jag vill spela (jag har en följd jag vill att det skall bli något av). som att det vore de här lediga veckorna som var den enda tid i världen som fanns. som att det vore helt befängt. som att det vore sådär som det alldeles för ofta är.

"Jag tror för resten inte att det är möjligt 
ens för en diktare att göra litteratur av sin kärlek, 
så länge det ännu finns en gnista liv i den. 

Den måste nog vara död först, innan han kan 

balsamera den."

                                    - Arvid, Den allvarsamma leken, 1912

Om pannkakor och hälsningsfraser.

Det här ser inte ut som en pannkaka

säger han framför spisen och jag

nej, det ser mer ut som en omelett.

min käresta som i egenskap av att vara från högt upp i landet där man tvivelaktigt (läs; felaktigt) kallar pannkaka för "plättar" och ugnspannkaka för "pannkaka", steker riktiga pannkakor till mig för jag är sjuk. i stekpanna på spisen, som sig bör. det var fint även om jag till syvende och sist fick ta över hela proceduren då jag är ganska bra på att steka pannkakor.

Jag är sjuk och jag vaknar klockan 03 på natten och kan inte somna om på en timme för det kan jag sällan om jag vaknar på natten. och jag är sjuk och det sliter i halsen och det är fortfarande mörkt ute medan jag ligger och suger på en mucoangin och tittar på världens finaste när han sover tystystyst. tänker att det var väl själva fan, att man både skall vara sjuk och sömnstörd lagom till en sommarfredag. det var väl själva fan.

Jag sa ett ord på kontoret igår. "Hej", sa jag. till suede-killen som jag mötte i hissen på väg hem. suede-killen som jag gick grundkursen i filosofi med för en sådär tolv år sedan. jag undrar om han vet att jag är jag. tolv år sedan. vi talade inte mycket i skolan, men ibland sågs vi på babasonic och sa hej och kram och hur är läget med dig. tolv år sedan. det är ju helt vansinnigt. att man ens kunde stava för tolv år sedan. jag gav upp efter ett halvår, han doktorerar. det har jag sett på deras hemsida men jag minns aldrig hans namn. jag frågar aldrig om han känner igen mig. jag har aldrig varit en sådan som konverserar.

Idag har jag hunnit med ett "hej" redan innan klockan slog nio. till postkillen som kom med posten. men nu är här stilla tyst. stilla tyst bortsett från de svaga trafikljuden långt bort. genom mitt fönster som står på glänt.

Jag tänker att kanske går jag ner och lånar fler hjalmar söderberg-böcker nu när biblioteket har öppnat för dagen. den allvarsamma är på väg att ta slut.

Jag trodde att den skulle räcka hela sommaren.

Om auror och aceton.

Jag börjar dagen med att använda aceton i pannan istället för ansiktsvatten. jag tänkte på något annat. med irriterade luftrör, solen lyser igen.

Jag lånar söderbergs den allvarsamma leken nere på universitetsbiblioteket. jag väljer alltid en av de äldre upplagorna. de med naggade kanter och gulnande blad. särskilt som man annars kan välja nya pocketupplagor. det är någonting som värker i mig när gamla texter reproduceras i pocketupplagor. som en sten i skon. något med bokens aura, i walter benjaminska termer. min upplaga var inte den äldsta, men en av de äldre, och den låg bäst i handen. en bok skall kännas rätt mot fingrarna, annars får det vara.

jag tror rentav att jag skall börja läsa den redan nu. på kontoret, som är öde tyst och sysslolöst.

Om att undra var vi hamnar härnäst.

Som den där känslan att bli hastigt påkommen, eller hastigt påmind.

medan jag sitter i min ensamhet med ett glas vin och lars winnerbäck som enda sällskap. precis som så många gånger förut, precis som oändliga nätter förr, men skillnaden i att någon kommer att komma tillbaka in genom dörren. tillslut kommer en någon att komma tillbaka in genom dörren.

som att komma på sig själv med att vara samma lika men milsvid ifrån.