Om krångelsängar och sångfåglar.

Ungefär i samma sekund som jag stänger dörren om honom förvandlas jag till en katt.

En sådan där dumstrutskatt, alldeles för tillgiven för sin egen katthälsas bästa. en sådan katt, som hoppar upp på fönsterbrädet och spanar. väntar på att den som gick skall komma tillbaka, där på gatan, där bland alla andra, där bland tomhet.

Jag har aldrig varit en sådan som är bra på långa hejdås med den som tagit sig under min hud och fått gripklorna att gräva sig genom brosk och ben, ut genom bröstvärnet. jag har aldrig varit särskilt bra på det, nej, jag skall inte ljuga. och kanske är det väl mest det att jag inte har varit utan honom en hel natt på snart sex månader, och kanske är det det

att jag kommer att sakna det där med att lakanen på hans sida av sängen alltid är alldeles uppkrånglade varje morgon. nu kommer sängen att vara slät även när jag vaknar. kanske är det bara en sådan sak. även om han kommer tillbaka, så vet jag att jag kommer sakna det. man gör sådant, som en gammal fånig dumstrutskatt.

och kanske är det det, att sällan har en vecka eller kanske bara lite mer, varit ett långt hejdå förut.

Jag sätter igång let england shake igen. öppnar en 1664. bara för sakens skull. planerar in möten, människor, tid. bara för sakens skull och saken är den att det är så mycket jag vill hinna med, så många jag vill träffa, så många ord jag vill skriva och så många ackord jag vill spela (jag har en följd jag vill att det skall bli något av). som att det vore de här lediga veckorna som var den enda tid i världen som fanns. som att det vore helt befängt. som att det vore sådär som det alldeles för ofta är.